EMIGRERA e1migre4ra l. em1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (föga br.), -ING (föga br.), EMIGRATION -atʃω4n l. -aʃ-; jfr EMIGRANT.
Etymologi
[jfr t. emigrieren, fr. émigrer, av lat. emigrare, av lat. e, ur, ut (se EX-) o. migrare, vandra; jfr äv. eng. emigrate. Jfr IMMIGRERA]
utflytta (till ett främmande land för att där bosätta sig), utvandra; i sht om utvandring till främmande världsdelar, särsk. till Nordamerikas förenta stater. Under senare hälften av 1800-talet ha många tiotusental av den svenska bonde- och arbetarbefolkningen emigrerat (till Amerika). Under kriget har emigrationen nästan helt o. hållet avstannat. ”Nationalföreningen mot emigrationen” (bildad 1907). Et emigrerat fruntimmer. JournSvL 1797, s. 354(i fråga om förh. under den stora fr. revolutionen; jfr EMIGRANT a). Under Harald Hårfagers regering .. (upptäcktes) och bebyggdes (Orkneyöarna) .. af mäktiga emigrerande slägter. Atterbom i PoetK 1817, 1: 44. En fattig skandinav, som vid unga år emigrerat till Amerika. Heidenstam End. 23(1889). — i bildl. o. överförd anv. LittT 1795, s. 196. Rubus arcticus L. (synes) .. på de sednare åren .. börja emigrera mot söder. BotN 1842, s. 84.FoFl. 1912, s. 274 (om de vandringståg som företagas av vissa fjärilar).
Ssgr: EMIGRATIONS-FEBER. [jfr GULD-FEBERm. fl.] Hela byar ha gripits av emigrationsfeber. —
