EMFYSEM äm1fyse4m, n.; pl. = l. -er; l. (numera knappast br.) EMFYSEMA1040, r. (VetHLäk., Ekbohrn (1904)).
Ordformer
(förr äv. skrivet -phys-)
Etymologi
[jfr t. emphysem, eng. emphysema, fr. emphysème, nylat. emphysema, n.; av gr. ἐμφύσημα (Hippokrates m. fl.), till ἐμφῦσάω, inblåsa, blåsa upp]
med. om det (sjukliga) tillstånd hos ngn av kroppens vävnader att den är uppblåst av luft (l. gaser), luftsvulst, vädersvulst; särsk. om en med andnings- och cirkulationsrubbningar förbunden förändring i lungorna bestående i en utspänning av de finaste lungblåsorna i förening med försvinnande av den elastiska vävnaden dem emellan och sammanflytande av flera småblåsor till en enda större. Subkutant emfysem, underhudsemfysem. VetHLäk. II. 1: 72(1795). De vanligaste formerna af emfysem äro underhudsemfysem och lungemfysem. 2 NF(1907). — jfr FÖRRUTTNELSE-, GAS-, LUNG-, MJÄLTBRANDS-,UNDERHUDS-,ÅLDERS-EMFYSEM.
Avledn.: EMFYSEMATIKER100400, äv. 100302, m.(||ig.). person som lider av emfysem. Wide Med. gymn. 206(1896). —
