SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ENA e3na2, adj. oböjl.
Ordformer
(ene GR)
Etymologi
[fsv. ena, urspr. en svagt böjd form av EN, räkn. VIII; jfr isl. eina samt ALLENA]
(numera nästan bl. vard., bygdemålsfärgat i södra Sv.) ensam, allena. GR 6: 125 (1529). Eena och Eensam .. föreståå (två församlingar). VDAkt. 1705, nr 290. (Jag) sitter .. så ena här, som .. en Eremit i sin Cell. Bremer Brev 2: 205 (1842). Hedberg Bröll. på Ulfåsa 73 (1865; möjl. arkaiserande).
Ssgr: ENA-HÄRSKANDE, -RÅDANDE, -STÅENDE, se under EN, räkn.
Spoiler title