ENFALDIG e3n~fal2dig l. en3~, adj.2
Etymologi
[jfr sv. dial. (Värml., Dalsl.) enfaldig; sannol. av sv. dial. (Skån., Hall., Södermanl., Gottl., Bohusl.) en, än, äm, som missuppfattats ss. räkn. EN, o. -FALDIG]
(knappast br.) smaklös, med äcklig l. obehaglig smak, fadd. Smör, som står öppet, blir enfaldigt och härsket. Almqvist Ekols. 1: 159 (1847).
