SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ENHÖRNING e3n~hö2rniŋ l. ~hœ2rn-, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-horning 5 Mos. 14: 5 (Bib. 1541))
Etymologi
[fsv. enhörninger, närmast väl efter mnt. einhornink; jfr isl. einhyrningr, (ä.) d. enh(j)ørning samt fr. unicorne, lat. unicornis, gr. μονόκερος; till EN, räkn. VII, o. HORN]
jfr EN-HORN, EN-HÖRNE.
1) gammal benämning på ett visst djur som troddes vara starkt o. vildt samt försett med hästkropp o. ett långt (spiralvridet) horn midt i pannan; ofta förekommande inom heraldiken. GR 23: 382 (1552). Hvarenda enhörning (på tapetbårdsrullen) hade ett långt, hvast, viradt horn. Almqvist Mål. 109 (1840). Enhörningen gällde (under medeltiden) som det kyska djuret och kunde endast fångas, sedan det, drifvet af sin förkärlek för rena jungfrur, inslumrat i en sådan mös sköte. Bååth Wagners sag. 4: 165 (1908). [de fordom högt skattade ”enhörningshornen” utgjordes eg. av narvalständer, ehuru detta först sent blev allmännare bekant; jfr 3 b] om ”horn” av enhörning. Enhörning (är) god emot Pestilentien. Johan iii (1588) i SvMag. 1766, s. 713.
2) (†) i bibelövers. t. o. m. 1703 o. av dem påvärkad litteratur namn på ngt starkt och svårbetvingat djur; i grundtexten torde ordet urspr. ha avsett vildoxen, Bos primigenius Boj. Menar tu at Eenhörningen skal tiena tigh, och skal bliffua widh tina krubbo? Job 39: 12 (Bib. 1541; Luther: Einhorn; Bib. 1917: vildoxen). Herrans röst .. läter .. Libanon och Sirion (hoppa), såsom en vng Eenhörning. Psalt. 29: 6 (Bib. 1541).
3) zool. benämning på vissa med ett (enda) horn l. en hornliknande utväxt försedda djurarter; jfr äv. ssgrna.
a) (numera knappast br.) enhornad noshörning, Rhinoceros unicornis Lin. Linné Syst. nat. 11 (1748). 2 NF 20: 59 (1913).
b) (numera knappast br.) narval, Monodon monoceros Lin. Linné Syst. nat. 39 (1748). Dalin (1850; med hänv. till narhval).
c) (†) insekten Oryctes (nasicornis l. rhinoceros) Lin., noshörningsbagge. Linné Syst. nat. 58 (1740).
4) (föga br.) astron. benämning på en stjärnbild. Chierlin Sjöm. 77 (1777). Dalin (1850).
Ssgr: (3) [jfr t. einhornteufel] ENHÖRNINGS-DJÄVUL. (†) zool. fiskarten Malthe vespertilio (Lin.) Cuv., havsflädermus. Oldendorp 1: 95 (1786). Julin IVetA 1792, s. 23.
(3) -FÅGEL. [jfr eng. the horned screamer] (numera knappast br.) zool. den brasilianska vadarefågeln Palamedea cornuta Lin., värnfågel. Lindström Bates 164 (1872).
(1) -HORN [jfr 1 slutet] (i sht förr) horn av enhörning (i bet. 1); äv. ss. ämnesnamn. Hiortahorn hafwer icke mindre Krafft emot Förgifft, än Enhörningzhorn. I. Erici Colerus 1: 299 (c. 1645). Åtskilliga Enhörnings-horn, eller rättare sagt, tänder af (narval). Linné Mus. reg. 52 (1754).
Spoiler title