publicerad: 1922
ENSKILD e3n~ʃil2d, adj.; n. o. adv. -skilt.
Ordformer
((e)en- GR 3: 322 (1526) osv. än- RP 5: 28 (1635). end- OxBr. 5: 32 (1613), Därs. 304 (1624). ent(t)- (endt- osv.) GR 1: 86 (1523), Privil. ang. bergsbr. 1649, 3: mom. 41. — -skyld GR 2: 90 (1525), Bælter Cerem. 173 (1760). -skyl(l)t (-skyldt) Ludvigsson Norman 9 (c. 1550), Sahlstedt (1773; med hänv. till enskild). -skild Tessin Bref 2: 4 (1754) osv. -skil(d)t GR 3: 322 (1526), Bring Högm. 63 (1862). -skiljt Bremer Brev 3: 284 (1853). — Från början av den nysv. tiden till fram mot midten av 1700-talet synas enskylt o. enskilt hava varit de ojämförligt mest använda formerna av ordet. Under senare hälften av 1700-talet o. de första decennierna av 1800-talet tävla enskilt o. enskild med varandra om försteget. Den senare formen uppställes ss. ordets huvudform redan av Sahlstedt (1773) o. erkännes sedan ss. sådan av flertalet lexikografer, efter vad det vill synas, delvis långt innan detta fullt rättfärdigades av språkbruket. Belysande är sålunda, att ännu Dalin (1850) giver företrädet åt enskilt)
Etymologi
[fsv. enskylder, äv. (i y. fsv.) enskilder; jfr nor. dial. einskild, isl. einskildr; ssg till EN, räkn. Senare ssgsleden har sannol. olika urspr., i det att ordets y-former (med en ursprunglig bet. ’ensamt tillkommande') etymologiskt sett torde innehålla fsv. skylder, skyldig, under det att i-formerna synas vara sammansatta med SKILD (av SKILJA). Jfr Tamm o. Hellquist]
1) som tillkommer l. tillhör l. härrör från ngn ensamt utan gemenskap med andra; egen, privat, personlig, separat. Hustruns enskilda förmögenhet. Alles eders samfelde och mesther Laurenss erkediæcknes enskilte scriffwelsse. GR 3: 322 (1526). Gårdens eenskylte ägor. RP 6: 653 (1636). Enskildt utskott benämnes ett tillfälligt utskott, tillsatt af någondera af riksdagens kamrar för behandling af fråga, som rörer kammaren enskildt. NF (1881); jfr 6. Förskaffa sig enskilda fördelar. Östergren (1919). — särsk.: som ngn disponerar ensam; i sht (vanl. i fråga om sjukhusförhållanden) i uttr. enskilt rum. ÖoL (1852). Enskild vagn, kupé. Östergren (1919). jfr HALV-ENSKILD.
2) (†) som icke är i gemenskap med andra om ngt, ensam (se d. o. 7); som är utan sällskap l. ligger för sig själv l. icke är förenad med annat (jfr ENSAM 1 o. 6); ss. adv. ofta: ensamt, blott. GR 1: 86 (1523). Ther som texten .. enskyldt ecke wäll forstandet bliffue kan. Ludvigsson Norman 9 (c. 1550). Skall och icke heller cantzeleren der enskildt ingå heller nogedt uttage, utan nogre af rådet eller secretererne närvarendis. RA 3: 456 (1594). På sig sielff enskijlt siendhe Wänner. RARP 2: 144 (1634). Lytesbot niute målsäganden enskilt. MB 34: 1 (Lag 1734). Nära vid Kjöleforss bodde uti enskild stuga en gumma. Rääf Ydre 1: 97 (1856).
3) som försiggår i enrum l. avsides l. utan närvaro av andra (allmänheten, församlingen); vartill allmänheten icke har tillträde; ofta motsatt: offentlig. Efter rättens enskilda överläggning. Anhålla om ett enskilt samtal. Tala med l. förhöra ngn enskilt. Then (felande) straffades först aff noghrom hans medhbrödrom eenskylt, sedhan för församblingene. O. Petri Sacr. B 1 b (1528). Ignatius .. gillade (icke) enskylta sammankomster; utan fordrade en offentelig och endrägtig Gudstienst. Bælter Cerem. 5 (1760). Då Reuterholm fick det väntade enskilta företrädet hos konungen. Crusenstolpe Mor. 5: 132 (1843). Kungen .. skulle haft allt skäl att förebrå mig, om jag enskildt till honom sagt ett och offentligen ett annat. De Geer Minnen 1: 189 (1892). — särsk. (förr) i uttr. enskild kyrkoplikt l. skrift (jfr 6 b), benämning på ett för mindre förbrytelser ådömt straff bestående i förbrytarens bekännelse o. avbedjande av sitt brott i närvaro bl. av själasörjaren o. några få vittnen, avskaffat 1855. Dock måga de bråttslige icke niuta Församlingens gemenskap, innan de först uti Sacristian .. undergådt enskylt Skrift och Aflösning. PH 3: 1802 (1741). Dalin (1850).
4) (†) ensamstående (utan motstycke). En slijk Gerning, som thenne Qwinnones war, hwilken förde sin litzle Son til at marteras, är enskilt. Schroderus Os. 1: 496 (1635).
5) (†) som icke sammanfaller med l. ingår ss. (underordnad) del i ngt annat av samma slag; särskild, egen, självständig. Handb. 1614, Inl. 3 b. På then tijden (näml. vid rikets delning efter Karl den store) bleff Tydskland först ett eenskyldt Konungarijke. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 298 (1680). Allvin Mo 119 (1857).
6) i fråga om ngn l. ngt i hans l. dess logiska motsättning dels till ett av flera likartade varelser l. föremål osv. bestående helt (varav han l. det utgör en del), dels till ngt allmänt (en art l. ett släkte) som han l. det representerar: individuell, särskild; som (blott) är en individs l. en (varje) särskild dels (icke det helas); som utföres l. företages individuellt; äv. i substantivisk anv. En enskild människa. Ett enskilt folk. Den enskilda delen. Regelns tillämpning i enskilda fall. Den enskilde (jfr 9). Rydelius Förn. 19 (1718, 1737). Jag för min enskylta dehl. Höpken 2: 431 (1757). Vi hafva för ögonen hela den vidsträckta naturen, der allt talar om enskilta varelsers förgänglighet. Leopold 3: 60 (1802, 1816). Hans skarpa öga tycktes öfverfara / Hvar trupp, hvar rote, hvarje enskild man. Runeberg 2: 115 (1848). Weste .. har .. vid några ordgrupper och vid åtskilliga enskilda ord återinfört mera ålderdomliga genusbeteckningar. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 449 (1891). — särsk.
a) i uttr. det enskilda.
α) log. det individuella. Subsumera det enskilda under det allmänna. VStyckUplKantPhilos. 27 (1798). Larsson Kunsk. 136 (1909).
β) (i högtidligare stil) i uttr. i det enskilda, i detalj, på varje särskild punkt. Hvilka nya utvecklingsskiften den christeliga kyrkan ännu skall genomgå, .. är .. i det enskilta fördoldt för vår insigt. Melin Pred. 1: 61 (1844). Cavallin (o. Lysander) 37 (1879).
b) kyrkl. i uttr. enskild bikt l. skrift o. d. (jfr 3 slutet), motsatt: allmänt skriftermål. Enskylt skrifftermål .., then hwar och en för sig giör, och intet monge tillikes. Swedberg Cat. 549 (1709). Wahlfisk KatUnd. 11 (1889).
c) mil. i uttr. enskild eld, strid m. m. Enskild strid man emot man. Hazelius Förel. 114 (1839). Med enskild eld menas den eld, som afgifves af en enskild skytt mot ett mål. Billmanson Vap. 241 (1882). Enskild färd eller färd i kontingent. Tingsten o. Hasselrot Värnpl. bok 53 (1902).
d) bot. i uttr. enskilt svepe, svepe vid de enskilda blomskaften; motsatt: allmänt svepe. Arrhenius Bot. 138 (1845). 2 NF 27: 1121 (1918).
e) om del av ett helt, övergående i bet.: enstaka, en o. annan. Lyriskt är Poemet .. icke blott på enskilta ställen, utan äfven i allmänhet i hela sin ton och framställning. Tegnér (WB) 3: 235 (1819). Enskilda af dessa formler äro komna från de äldsta tider. Lysander RomLittH 223 (1858). Enskilde lärde funnos, folket i det hela var obildadt. Cavallin (1875). Ett misstag kan vara begånget på någon enskild punkt. Östergren (1919).
7) som vänder sig mot l. ingår på l. handlar om ngt enskilt (i bet. 6), speciell. Under många allmänna och enskildta betraktelser. Lidner Sedn. skr. 56 (c. 1785). Enskilt Språklära är läran om de reglor, enligt hvilka ett särskilt språk rätt talas och skrifves. Enberg Sv. spr. 1 (1836). — (†) Detta är hvad vi, med enskildt (dvs. särskilt) afseende på poesien, kallat den artistiska ståndpunkten. Almqvist Monogr. 349 (1845).
8) (†) log. vars omfång l. giltighet är inskränkt till ngt enskilt (i bet. 6), singulär. Enskildta begrep. Molander Förn. 15 (1762). Cajus är dödlig, är ett enskilt .. omdöme. Tuderus Kiesewetter 42 (1806). Lindblom Log. 67 (1836).
9) [specialanv. av 6] om den individuella människan i hennes motsättning dels till samhället i dess helhet, dels till kollektiva enheter inom detsamma, privat; äv. i substantivisk anv. Den enskilde (jfr 6). Emporagrius Cat. E 6 b (1669). De, hvilka uti Stats-Läran beskåda hela samfunds, eller uti Sedo-Läran enskilta människors natur och beskaffenhet. Höpken 1: 161 (1740). Nationalförmögenheten (är) till den väsentligaste delen .. summan af de enskildes förmögenheter. Thyrén Sv. politik 43 (1911).
10) icke tillhörande l. angående hela folket l. staten l. kommunen; en l. flera enskilda (i bet. 9) personers; privat. I enskild ägo. Enskild äganderätt. Anskaffa medel på enskild väg. Enskilda järnvägar, lärovärk. Enskild bank, dels om privatbank i allm., dels (förr) om sedelutgivande bankbolag med solidariskt ansvariga lottägare. Mere .. älska sitt Fäderneslandz wälstånd, än sådant enskijlt Interesse. RARP 1: 72 (1627). Allmänne och enskilte behof. NorrlS 74 (c. 1770). Hedrande är, att .. (biblioteket) för det mesta är sammanbragt af enskilta boksamlingar. Beskow Vandr. 1: 6 (1819, 1833). Enskild förmögenhet. EkonS 1: 371 (1893). — särsk. (†) i uttr. det enskilda bästa, den enskildes väl; motsatt: det allmänna bästa. Åhogan för det enskylta och almänna bästa lärer lämna inga medel opröfvade til förbetringen af Åkerbruket. Serenius Eng. åkerm. Föret. 8 (1727). Widegren (1788).
11) som icke innehar ngt offentligt ämbete (icke representerar samhället); som dragit sig tillbaka från (icke deltager i) det offentliga livet; privat; ofta allmännare, om den mänskliga individen med bortseende från allt (ämbete o. d.) som icke hör till själva personligheten. Leva såsom enskild man. Serenius (1741). (Dokument) som äro författade af någon i egenskap af enskild person. Schrevelius Civilpr. 314 (1853). Han (hade) velat gifva ett erkännande åt mig såsom enskild man men icke såsom statsman. De Geer Minnen 2: 245 (1892). — särsk. motsatt: regerande; äv. allmännare, motsatt: kunglig, furstlig o. d.; stundom i substantivisk anv.; förr ofta i uttr. enskilt folk, till privatlivet hörande personer. (Konung Pharamundus) niöt .. de nöjen, som kunna giöra en enskyldt menniska lyckelig, jemte sin stora mackt och Konunga-myndighet. Kling Spectator Z 2 a (1735). Regerande måste ej så snart som enskylt folk låta reta sig til hämd. Celsius G. I 1: 18 (1746). En undergräfd ekonomi skulle göra honom beroende både af konungen och af enskilda. Odhner i 3 SAH 6: 101 (1891). jfr: Tribunen war en enskyldt Person. Schroderus Liv. 100 (1626).
12) som tillhör l. utföres av l. rör osv. en l. flera personer utan officiell ställning l. ngn på sidan om hans ämbete l. tjänst o. d. l. ss. blott o. bart människa; privat. Meddela enskild undervisning. Tjänstledighet för enskilda angelägenheters vårdande. Brevets innehåll var av enskild natur. Konungen hade enskilda rådgivare. Kyrkol. 24: 32 (1686). Ett bref, som angick hans enskylta saker. Rydelius Förn. 212 (1722, 1737). Genom sina talrika skrifvelser, officiella och enskilda, satte .. (ambassadören) konungen i tillfälle att följa med allt som tilldrog sig i Frankrike. Odhner G. III 1: 299 (1885). Ett par timmars enskild lektion i botanik, som jag erhöll af en informator för mina yngre bröder. De Geer Minnen 1: 40 (1892). — särsk. i uttr. det enskilda livet l. ngns enskilda liv, förr äv. enskild levnad (Nordforss (1805), Lindfors (1815)) l. enskilt leverne (Serenius (1741), Schultze Ordb. 4248 (c. 1755)). Han drog sig allt mer och mer tillbaka i det enskilta lifvets lugn. Tegnér (WB) 3: 201 (1819). Tyvärr veta vi ej mycket om Freudenfeldts enskilda lif och personliga förhållanden. C. G. Malmström i Vårt försvar 1907, s. 97.
Avledn.: ENSKILDHET, r. l. f.
1) (föga br.) avskildhet; jfr ENSKILD 2, 3 o. 5. Mo härad var, utan någon slags enskilthet eller gränsbestämmelse, en del af Finnveden. Allvin Mo 11 (1857). Badrummen (i ett japanesiskt hotell) .. äro .. inte afsedda för sträng enskildhet, utan hafva dörrar, som på intet sätt kunna låsas. Zilliacus Jap. stud. 85 (1896).
2) till 6.
a) (†) filos. förhållande(t) att vara individuell; äv. konkretare. Boström 1: 123 (c. 1830). Hvarje exsistens är en enskildhet. Snellman El.-curs 1: 21 (1837). Det gudomliga väsendets enskildhet eller individualitet. Wikner Lifsfr. 2: 193 (1884).
b) detalj; vanl. i pl. Gå in på enskildheter. Tegnér (WB) 2: 349 (1816). Jag måste personligen öfvervaka arbetets enskildheter. Cronholm Minnesbl. 229 (1908).
Spoiler title
Spoiler content