ENVIG e3n~vi2g (ènnvi´g Dalin; e3n~ l. en3~, i n. ö. Sveal. än3~ LoW(1889)), n., ngn gg r. (A. G. Silverstolpe i 1SAH 2: 197(1787, 1802), Wilhelm Den g. tallen 174(1919)) ((†) m. Sahlstedt(1757)); best. -et; pl. =; äv. (numera i sht arkaiserande samt i ssgr) ENVIGE e3n~vi2ge, n.; best. -et; pl. -en.
[fsv. envighe, motsv. isl. einvígi, av en, ensam (se EN, räkn. VII), o. vigh, vighe, strid, dråp]
strid med vapen mellan tvenne personer (i sht för att slita en tvist l. på grund av utmaning), tvekamp, kamp man mot man; numera i sht om fornnordiska (l. andra mera urspr.) förh.; jfr HOLMGÅNG;förr ofta (numera bl. ngn gg i vitter stil samt jur.): duell. Utmana sin motståndare på l. till envig. Möta ngn l. mötas i envig, förr äv.: ingå ett envig. L. Petri Kr. 24(1559). Clas Boye, wågade sigh manhaffteligen som offtast vthi Skärmytzlan och enwjg, och lade många Ryssar neder til jorden. Widekindi KrigsH 246(1671). Tegnér (WB) 2: 267(1812). Vid enviget var .. såväl sättet som rummet för striden lemnadt kämparne fritt. Holmberg Nordb. 498(1854). SFS 1864, nr 11, s. 53 (om duell).— i bildl. anv. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 529(1633). Vitter envig. J. G. Oxenstierna 2: 213(1772, 1806). Ett andligt envig. Roos Hennes son 291(1904).
