SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EOLIT e1oli4t l. -ω-, äv. -å-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av eng. eolith, av gr. ἠώς (jfr EOCEN) o. λίϑος, sten. Benämningen först använd (1892) av den eng. arkeologen J. Allen Brown]
arkeol. av helt obetydligt l. icke alls tillslagen flintsten bestående värktyg, användt av människan under hennes älsta arkeologiskt påvisbara tillvaro. Ymer 1906, s. 326. 2 NF 23: 1278 (1916).
Ssgr: EOLIT-FYND.
-TYP.
Avledn.: EOLITISK, adj. Ymer 1906, s. 338.
Spoiler title