EPENTES ep1ente4s l. e1p-, l. -än-, r.; best. -en; pl. -er. Förr äv. i gr.-lat. form: epenthesis 1759—1829.
Etymologi
[ytterst av lat. epenthesis, av gr. ἐπένϑεσις, eg.: tillsättning inuti, av ἐπί, på, (där)till (se EPI-), o. ἐντιϑέναι, av ἐν, i, o. τιϑέναι, sätta (se DÅD)]
huvudsakligen i den äldre språkvetenskapen: tillfogande av ett ljud (en bokstav l. en stavelse) inuti ett ord; konkretare: fall av dylikt tillfogande. Cavallin Homer. dial. 35 (c. 1890).
