SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EOLSHARPA e3ols~har2pa l. -ω-, äv. -å-, äv. 40~10, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(eols- Envallsson osv. äols- (æ-) Tegnér, Hwasser V. skr. 2: 165 (c. 1850). Stundom skrivet i två ord, t. ex. Envallsson)
Etymologi
[jfr t. Äolsharfe, eng. Æolian harp, fr. harpe éolienne, it. arpa d'Eolo; av lat. Æolus, i den gr.-lat. mytologien vindarnas härskare, o. HARPA]
instrument bestående av fritt i luften l. över en resonansbotten spända strängar, som av vinden bringas att ljuda; jfr VIND-HARPA. Envallsson Mus. lex. (1802). Lätt som Aeolsharpan rörs af vinden / röres af hvar känsla Qvinnans själ. Tegnér (WB) 2: 7 (1808; Schiller: äolische harfe). Rydberg Sägn. 35 (1874). — särsk. bildl. Ossian .. denna det svårmodiga Nordens eolsharpa. Geijer I. 3: 399 (1817). Löfvens / Eolsharpa. Stagnelius (SVS) 2: 441 (1821). Vetterlund Stud. 49 (1901).
Ssg: EOLSHARPO-TON. Rydberg 2: 351 (c. 1870).
Anm. I st. f. ssg med eolsharpo- användes förr stundom ssg med eols-, t. ex. eolston SvLittFT 1838, sp. 803 (”801”), Qvanten Dikt. 13 (1880; rubrik).
Spoiler title