SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ERÖVRARE æ3r~ø2vrare l. ä3r~, äv. e3r~, stundom 2v- (erö´frare Weste), m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr t. eroberer]
personbetecknande vbalsbst. till ERÖVRA. Lind (1749). Eröfrare gå fram, som jordskalf, genom verlden. Tegnér (WB) 2: 78 (1812). Eröfraren och verldsherskaren Nebukadnezar. UVTF 12: 90 (1875). jfr VÄRLDS-ERÖVRARE m. fl. — bildl. Eröfrare af hjertan, en som förstår att vinna många fruntimmers kärlek. Dalin (1850). Eröfrarne inom naturforskningens område. Anderson i 3 SAH 7: 257 (1892).
Ssgr: ERÖVRAR- l. ERÖVRARE-FOLK. Wennerberg 1: 94 (1881).
-HÄR. Atterbom 2: 308 (1827).
-ILLUSION. Du gör dig redan eröfrarillusioner, du spekulerar i kvinnonaturens mystik. Hallström N. nov. 28 (1912).
-KONUNG. UVTF 12: 57 (1875).
-LYNNE. (Vikingarnas) djärva erövrarlynne. H. Schück i Sv. folk. hist. I. 1: 390 (1914). bildl. Den kvällen är ej Gösta Berling i eröfrarlynne. Lagerlöf Berl. 1: 103 (1891).
Spoiler title
Spoiler content