EXALTATION äk1saltatʃω4n l. -aʃ-, l. 01—, r. (f. Dalin(1850), WoJ(1891)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. exaltation, av lat. exaltatio (-ōnis), vbalsbst. till exaltare (se EXALTERA)]
1) [jfr lat. exaltare, göra djup, altum, djup, havet] (†) (största) djup. Ther som (havet) .. hafwer sitt centrum och sin exaltation. Muræus Arndt 4: 82(1648; t. Exaltation).
2) lyft l. förhöjd stämning; hänfördhet, hänförelse, extas; särsk., i sht psykiatr.: sjukligt uppjagat själstillstånd. Den ädelhet och exaltation som medvetandet af en skön handling alltid skänker. Palmblad i PoetK 1813, Suppl. s. 53. Med mer, än intresse, med exaltation följde man hos oss det polska frihetskrigets alla tilldragelser. Sturzen-Becker 1: 151(1845, 1861). Maniakaliska exaltationer. Salomon Allm. paresis 3(1861).
