publicerad: 1922
EX- i bet. II äk3s~, i bet. I äk1s- l. äks-, i bet. I äv. E- l. EF- l. EK- (ang. uttalet av dessa former se de särsk. orden), prefix.
Etymologi
[av lat. (i ssgr) ex-, e-, ec-, ef- (= fr. ex-, é-, ec-, ef-), av ex (framför vokaler o. konsonanter), e (framför konsonanter), prep., ut ifrån osv. (se vidare under I), resp. av motsv. gr. ἐξ, ἐκ (vartill ἒξω, jfr EXOGAMI), i ssgr ἐξ-, ἐκ- (ἒξ-, ἒκ-)]
i ssgr.
I. i låneord samt i vissa sv. ord som bildats efter främmande typ o. av främmande beståndsdelar.
A. Av låneorden härleda sig de flesta (direkt l. gm förmedling av ngt nyare kulturspr., vanl. fr.) från lat. De flesta äro bildade till verb, jämförelsevis få till sbst. (t. ex. EFFEMINERA, ELIMINERA, EXKYSERA, EXPEKTORERA) l. till adj. (t. ex. EXALTERA, EXEKRABEL, EXPIATION). Förleden har oftast bet.: ut, ut ifrån, bort ifrån. Ovanligare är bet.: upp ifrån (grunden o. d.) (t. ex. EXAGGERERA, ELEVERA, EXISTERA), ävensom bet.: grundligt, ända till slut, noggrant, i hög grad (t. ex. EDULKORERA, ELABORERA, EXEKRABEL, EXSICKAT). Prefixet kan slutligen hava en nekande l. upphävande bet. (t. ex. EDENTAT, EMENDERA, ENERVERA). — Ytterst från gr. härleda sig t. ex. ECKLESIASTIK, EKLEKTISK, EKSEM, EXCENTRISK, EXORCISM. — Urspr. fr. äro t. ex. ECHAUFFERA (med förstärkande bet. hos förleden), EGARERA (med nekande bet.), EKLÄRERA (med förstärkande bet.).
II. ss. sv. ordbildningselement.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. mlat.; av sådana uttr. som lat. exconsul, under senare romerska kejsartiden uppkommet av ex consule, liksom redan under republikens tid proconsul, proprætor osv. av pro consule, pro prætore] i ssgr vilkas andra led utgöres av ett sbst., mera sällan av ett adj.; om person l. sak: för detta, förutvarande. Exrector hafwer inthet clamydem (dvs. rektorskåpan) på sigh (vid rektorsombytet). ConsAcAboP 2: 209 (1660). Ex-Jesuiten Hr Jaurinvilliers. Björnståhl Resa 4: 231 (1774). Din Ex-Trojanska bängel! Stiernstolpe Blumauer 2: 24 (1814). Exdrottningen (av Spanien). AB 1869, nr 127, s. 3. Den extyska stålbarken ”Mozart”. SDS 1922, nr 88, s. 11.
2) (tillf., skämts.; numera knappast br.) bort-, av-. De (kungliga) reste en omväg kring staden för att låta det springande folket se sin exresa. N. F. Biberg (1793) hos Dahlgren Släktprof. 1: 29.
Spoiler title
Spoiler content