SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EXEKUTOR äk1sekɯ3tor2, m.; best. -n, numera sällan -en -ɯtω4ren l. -u- (KKD 5: 112 (1710)); pl. -er -kɯtω4rer l. -ku-.
Etymologi
[jfr t. exekutor, eng. executor; av lat. exsecutor, till exsequi (se EXEKVERA); jfr EXEKUTÖR]
motsv. EXEKVERA 1: person som utför l. värkställer (ngt). Schroderus Os. 1: 646 (1635). Riksråden blefvo .. (under frihetstiden) blott ständernas ”fullmäktige” — exekutorer af deras vilja. 2NF 27: 1215 (1918). — särsk.
a) jur. person l. myndighet som äger att värkställa dom. RARP V. 2: 312 (1655). Executoren här uti Wår Residence Stad Stockholm. FörordnExecut. 1720, s. 1 b. Schrevelius Civilpr. 387 (1853). — jfr UNDER-, ÖVER-EXEKUTOR.
b) person som utnämnts l. förordnats att värkställa ett testamente. PT 1791, nr 3, s. 3. Exsekutorerna af Bo Jonssons testamente. Geijer II. 2: 219 (1832). — jfr TESTAMENTS-EXEKUTOR.
c) (vard.) exekutionsbetjänt, -vaktmästare. LD 1905, nr 137, s. 2.
Avledn.: EXEKUTORIAL, n. [av mlat. executoriale (mandatum)] jur. skriftlig befallning om värkställande av dom (vanl., numera alltid, utmätningsdom). The Executorialer I utfärdat i the criminelle mål, som til Osz af Eder i underdånighet warit refererade. Schmedeman Just. 1531 (1698). 2RARP I. 1: 84 (1719). SPF 1840, s. 99.
EXEKUTORISK, adj. [jfr t. exekutorisch] som avser laga värkställighet l. indrivning. Björkegren (1784; under exécutoire). Dalin (1850).
Spoiler title
Spoiler content