EXKVISIT äk1skvisi4t, adj.; n. =.
Etymologi
[jfr t. exquisit, eng. exquisite; av lat. exquisitus, eg. p. pf. av exquirere, utleta, av ex (se EX-), ut, o. quærere (jfr KVERULANT, REKVIRERA), söka]
(föga br.) utsökt, förträfflig; ypperlig l. främst i sitt slag; fulländad, fullkomlig. Exquisite och höglärde män och professores (finnas vid Sorbonne). Kurck Lefn. 71 (1705). En gosse, som var .. en riktig pärla, exquisit och i allo fullkomlig. H. Andersson i VLitt. 1: 530 (1903). Ryggraden är .. ett exkvisit stödjeorgan. 2NF 23: 1340 (1916). — (†) omsorgsfull, grundlig. (Kungl. Maj:ts förslag) behöfva itt exqvisit öfverläggiande. RARP 9: 441 (1664).
