Etymologi
[jfr t. exorbitanz, eng. o. fr. exorbitance, mlat. exorbitantia, till senlat. exorbitans (se EXORBITANT)]
(numera knappast br.) excess; i sht i pl.
1) handling som överskrider gränsen för det lagligt tillåtna l. strider mot gällande föreskrifter l. god ordning o. d., (lag)överträdelse o. d. (Jag har) varet i Upsala Academi .. och .. de förnembligaste exorbitantier noteret. J. Skytte (1639) i OxBr. 10: 383. (Prästen skall) uthgifwa dhe 40 Rdr för sin exorbitanz med den olagl(iga) wijgningen. HernösDP 1663, s. 55. VDAkt. 1737, nr 371.
2) överdrift, omåttlighet, ytterlighet. K. M:t hafwer lagt högt straf öfwer the exorbitantier, som wed bröllopen skee. RARP V. 1: 146 (1652). WoJ (1891). —
