EXORCISM äk1sorsis4m, r. (m. Heinrich(1814), WoJ(1891)); best. -en. Anm. I ä. tid användes lat. (böjnings)form(er): L. Petri Exorc.(1562; i titeln), RA 3: 88(1593).
Etymologi
[jfr t. exorzismus, eng. exorcism, fr. exorcisme, senlat. exorcismus; av gr. ἐξορκισμός, till ἐξορκίζειν, av ἐξ (jfr EX-), ut, från, o. ὁρκίζειν, besvärja]
teol. o. rel.-hist. (högtidligt) bortbesvärjande (enl. bestämd ritual) av ond ande l. onda andar, djävulsbesvärjelse; särsk. om dylik ss. i dopet ingående ceremoni (i Sv. avskaffad 1811). Dalin Hist. III. 2: 256(1762). Rydberg Vap. 105(1891). bildl. Den krassa okunnigheten, som nu råder i (präste-)ståndet och visserligen ej försvinner för de teologiska exorcismerna. Tegnér 6: 300(1837). —
