SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
EXTRAORDINÄR äk1straor1dinæ4r, äv. 4r, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -nair. -ner UrFinlH 240 (1723))
Etymologi
[av fr. extraordinaire; jfr EXTRAORDINARIE]
1) (numera föga br. utom i vissa uttr. samt i fackspr.) i mer l. mindre markerad motsats till ORDINÄR: av icke vanlig beskaffenhet, ovanlig, exceptionell, extra; jfr EXTRAORDINARIE I 1. Sahlstedt Hofart. 140 (1720). (Cambray är) en extraordinair festning med monga utanverck. Swedenborg Res. 72 (1736); jfr 4. Extraordinaire remeder till en ordinaire casus. Höpken 2: 121 (1748). Törngren Artill. 2: 11 (1795). Tamm TyPrefix 15 (1876). — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. extraordinära anordningar l. anstalter l. åtgärder o. d. Sturzen-Becker 2: 112 (1861).
b) jur. Om flere eller färre af de i allmänhet brukliga formaliteter utelemnas, så kallas Processen Extraordinär eller Summarisk. Schrevelius CivPr. 14 (1853). Man skiljer emellan ordinära och extraordinära Rätter, .. de sednare .. (äro) sådana, som för tillfället förordnas för visst eller vissa mål. Broomé CivPr. 1 (1880, 1882).
c) fys. om sådan ljusstrålning i dubbelbrytande kristaller som icke följer de vanliga brytningslagarna; motsatt: ordinär. Fock 1Fys. 372 (1854).
3) [jfr fr. envoyé extraordinaire] (†) i uttr. extraordinär envoajé, urspr.: sändebud i speciell mission, senare ss. titel för viss diplomatisk rangklass; jfr EXTRAORDINARIE I 2 a. H. Keijserlige och Catholiske Maij:ts Extraordinaire Envoyé Herr Grefve Fridag. 2RARP 5: 637 (1727). GT 1788, nr 36, s. 2.
4) uttryckande en hög grad l. värdering av ngt: utomordentlig, enastående, exceptionell; i sht ss. adv.: utomordentligt, synnerligen; ofta med känslobetoning; jfr EXTRAORDINARIE I 3. Den extraordinera hetan. UrFinlH 240 (1723). Om en vers skal roa sin läsare, bör den .. antingen vara extraordinairt qvick .. eller ock .. genom dum. SP 1779, s. 234. Sturzen-Becker 2: 63 (1861).
Spoiler title
Spoiler content