EXTRAVAGANT äk1stravagaŋ4t l. -an4t, adj. -are; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr t. o. eng. extravagant; av fr. extravagant, av mlat. extravagans (gen. -antis), p. pr. av mlat. extravagari (se EXTRAVAGERA)]
1) (numera mindre br.) ytterliggående, fantastisk; svärmande, excentrisk. Extravaganta fantasier. Brask Pufendorf Hist. 446 (1680). Den som tager .. det extravaganta för det sublima .. lär finna i .. (”Spastaras död”) ett nytt bevis af Lidners genie. Kellgren (1783) i 2Saml. 7: 97. Geijer I. 1: 221 (1845).
2) i sht i fråga om utgifter, klädsel, utseende o. d.: överdriven, överdådig; utmanande; ”vidlyftig”. Extravagant i sin klädsel. Biurman Brefst. 229 (1739). En extravagant fru. Atterling (1871; boktitel). En stor extravagant hatt. Geijerstam KampKärlek 271 (1896).
