FACIES fa4sies, äv. fas4ies, r.; i best. anv. utan slutart.; pl. =.
Etymologi
[jfr t. facies, f., eng. facies, fr. facies, m.; av lat. facies, f., gestalt, form, utseende, ansikte (jfr FACIAL o. FAS). Ss. geologisk term infördes ordet av schweizaren A. Gressly (Nouv. mém. de la soc. helvét des sc. nat. II. 6: 11 (1838)), sannol. under inflytande av dansken N. Steensen (Steno), som i ett just vid den tiden mycket uppmärksammat geologiskt arbete av år 1669, De solido intra solidum naturaliter contento, användt ordet i en liknande bet. (Steno Opera philos. 2: 200, 200 ff.)]
geol. o. paleont. om sammanfattningen av sådana lokala särdrag hos samtidigt bildade avlagringar l. hos en fauna o. d. som bero på de lokalt växlande yttre faktorer vilka varit verksamma vid avlagringarnas, resp. faunans osv. tillkomst; lokalt bestämd utvecklingsform hos avlagring osv. Törnebohm Sv:s geol. 56 (1884). Strandfaunan (har) en helt annan facies än djuphafsfaunan. Nathorst Jord. hist. 548 (1891). — jfr DJUPHAVS-, FJÄLL-, GLACIAL-, KALKSTENS-, KVARTSIT-, ÖKEN-FACIES m. fl.
-VÄXLING.
