SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1919  
FAGGA, r. l. f.; best. -an; numera bl. i pl. -or fag3ωr2 l. -or2, vard. äv. utom i sydligaste Sv. -er2.
Ordformer
(fagorne- Växiö domk. akt. 1696, nr 171. Anm. Arvidi 42 (1651) förekommer i rimlistan ett helt visst hithörande fagg)
Etymologi
[sv. dial. faggor(na) m. fl. former, f. pl. (best.); jfr nyisl. föggur, f. pl., ävensom d. dial. (Bornholm) faggana, m. pl. best.; en sidoform med sekundärt avljud föreligger i sv. dial. foggor, f. pl., gömmor, famn, sköte; jfr ytterligare nor. dial. fagg, m., bylte(?), liten tjock o. klumpig person (i sistnämnda bet. äv. faggje, m.), fagga, vårdslöst lägga ihop (till ett bylte) o. d., samt (med sekundärt avljud) fugg, m., fugge, m., fugga, f., packa, litet bylte (fugge äv.: tjock o. klumpig kropp), fogg, m., tjock o. styv figur, fugga, bylta l. packa samman, ävensom (med förklenande j-inskott; jfr t. ex. FJANT) fjugge, m., bylte värdelösa kläder, fjugga, f., utslitet klädesplagg, trasa (i pl.: paltor); jfr slutligen äv. de från norskan lånade nordeng. (dial.) fadge, bylte, packa, kort o. tjock person, fudge, fodge, fet o. tjock(kindad) person. Ordet torde vara en intensiv- (l. diminutiv)bildning, med grundbet. ’ngt hopbuntat', ’bylte' o. d., till samma rot som föreligger i FOGA. Jfr Torp Nyn. etym. ordb. (under fagg)]
numera nästan bl. i pl. best.
1) [jfr från sv. dial. bet.: klädestrasor, paltor, ”klutar” o. d. (Östergötl.; Ihre Dial.-lex. (1766; med laciniæ ss. lat. övers.)), tillhörigheter (Finl.), gömmor o. d. (Västerbotten: hä jär int i min faggär, det finns ej hos mig; Finl.); jfr äv. nyisl. föggur, ngns pick o. pack, reseffekter o. d.] (†) konkret om yttre föremål, i sg.: bylte, knyte o. d.(?), i pl.: paltor, ”klutar”, klädesslarvor o. d.? l. tillhörigheter, grejor o. d.? Skräddaren plägar illa skära, / Och halffparten i Faggone bära, / Mästeparten stiäla the hwar the syy. Bedlegr. 13 (1647). Spool och Fiäl och sådant .., / Som mest wid Fiskiare och theras Faggor hengia. Spegel Guds verk 199 (1685).
Anm. till 1. Ordets egentliga innebörd i de påträffade fallen är ej fullt klar. Den antagna grundbet. ’bylte', ’knyte' ger emellertid god mening i det första språkprovet (där ”i Faggone” väl är sg.). Mindre sannolikt är att en bet. ’nattsäck', ’ränsel' l. dyl. här skulle föreligga, ehuruväl Möller (1790) har en, kanske dock mindre tillförlitlig, uppgift att ”Faggor” tidigare understundom betydt ”Mantelsack, worin Bettler ihre Sachen trugen”. Beträffande citatet från Spegel är att märka att denne själv Gl. (1712) översätter ordet med ”rimsor af kläderna. fors. (dvs. kanske) Lat. laciniæ”.
2) [användningen utgår kanske närmast från bet. ’gömmor' o. d. men låter väl äv. anknyta sig till bet. ’paltor', ’kläder' (se under 1)] i förb. i faggorna, förr äv. i sina resp. ngns faggor l. stundom i faggan, i uttr. som beteckna att ngn har ngt ”i kroppen” l. inom sig l. i sitt inre (”inombords”, ”i själen” o. d.), ävensom i därur utvecklade användningar.
a) (†) i allm., i fråga om ngt (mer l. mindre) ondt l. farligt o. d., ngt moraliskt förkastligt, ett (själsligt) fel l. lyte, hat l. avoghet o. d. (Friaren) ställer sigh fast ödmiuk och hörsam / Doch honom Jungfrun ey troor fast han gott lofwar och bugar. / Meenar at han doch dölier en räf vthi sine faggor. J. Rudhelius (1665) i 2 Saml. 35: 225. Satan är .. så starck inkommen i faggorna hos .. (dem som försvurit sig åt honom): at han drifwer them för sigh, lika som förnuftlösa. Isogæus Segerskiöld 843 (c. 1700). Om någon hemlig brist i karlens faggor är, / Hon intet länge dölgs för folcketz tahl och tunga. En saml. öfvers. o. bearb. 44 (1712). Jag betygar .. att då desse (dalallmogens) Deputerade (1743) reste .. (från Sthm) jag .. kunnat, som jag tyckt, med säkerhet besvärja att intet ondt syntes eller var i deras faggor. HSH 1: 225 (i handl. fr. c. 1750). Bära ondt i faggorna, simultatem intus recondere. Ihre Gl. (1769). jfr (i utvidgad anv.): Från Jorden tjocka dunster sträckes, / Bland hvilkas faggor (dvs. innandömen) döden far. Nordenflycht QT 1744, s. 39 (i en höstsång).
b) [jfr d. dial. ha döjn (döden), en sjøga (en sjukdom) i faggana] i speciellare anv. i fråga om döden l. en sjukdom som ngn har förkänning(ar) av, som just skall till att bryta ut o. d.; i uttr. hava (gå med o. d., förr äv. bära) döden, en sjukdom (mässlingen osv.) i faggorna (osv.); stundom äv. i uttr. vara i faggorna, om döden l. en sjukdom. (Människans) kropp den .. döden .. i egna faggor bär. Brenner Dikt. 1: 122 (1695, 1713). Hafva Fläckesiukan i faggorne. Underr. om fläcksjukan 3 (1722). Hafva något i sina faggor, Recondito intus aliquo urgeri. Sahlstedt (1773). Med smittan i faggorna; mit einer Seuche innerlich schon angesteckt, ehe sie noch äusserlich ausgebrochen ist. Möller (1790). Han har döden i faggorna. Rhodin Ordspr. 58 (1807). När döden är i faggorna. Crusenstolpe Mor. 2: 212 (1840). Har man .. sjukdomen i faggorna, får man strax känning af plågor. Löwegren Hippokr. skr. 2: 238 (1910; i fråga om vattusot). jfr: När the fådt Pesten i faggorna. Block Anm. ö. pest. 15 (1711). — i utvidgad anv. (ej alltid nödvändigt i fråga om ngt ondt). Oldtfar påstår, att han har våren i faggorna. Ericson Fågelkås. 1: 75 (1906; om en sparvhanne). (Vagabonden) har .. ångesten och själfförebråelserna i faggorna. Böök Sv. stud. 262 (1913). jfr: Han kände .. i faggorna (dvs. kände på sig), att hur mycket han stretade emot, så skulle narren (dvs. hans narraktighet) draga åstad med honom ändå. Benedictsson Folkl. 180 (1887).
c) i bildl. o. överförd anv.
α) (numera föga br.) i uttr. hava (gå med, förr äv. bära l. föra) ngt i faggorna (osv.), bära ngt i sitt sköte, ”gå havande med” ngt, ”bära på” ngt; hava ngt i sinnet l. i tankarna o. d. Synden förer ju Förråtnelsen i Faggan. Eldh Myrt. 136 (1722, 1725; i rim). (Han har) kommit under väder med att jag skulle ha n[å]g[o]t dylikt project i faggorna. Kellgren Bref t. Clewberg 42 (1776) [jfr sv. dial. (Finl.) i faggona, i tankarna]. Oktoberqvällen .. har åska .. i faggorna. Blanche Jernbär. 29 (1847). Få nu se hvad tiden bär i sina faggor? O. Furuhjelm (1854) hos Nervander Finl. kulturh. 216. Att man .. / har orationer i faggorna, / det röjs af den klädda tribunen lätt. Sturzen-Becker 6: 145 (1868). (Sancho Panza) gick med sitt ståthållarskap i faggorna. Lidforss DQ 2: 482 (1892). jfr: Han sade ingenting, men han hade väl i faggorna att tala. Almqvist Det går an 104 (1839).
β) (föga br.) i uttr. vara i faggorna, dels om ngt ondt, en hotande olycka o. d., som just skall till att bryta ut, dels ngn gg allmännare (närmande sig bet. 4): hålla på att bliva av, vara i görningen. Mathilda .. såg att här var någon traktat (dvs. traktering, undfägnad) i faggorna. Knorring Skizz. I. 2: 78 (1841). Det är på aftnarne, som det märkes att här är krig i faggorna. K. Warburg i GHT 1898, nr 96, s. 2. Det har länge varit en kris i faggorna i Köpenhamn. VL 1907, nr 203, s. 2.
3) [jfr sv. dial. (Finl.) i faggor, efter, d. dial. i faggana, tätt bakefter; användningen synes utvecklad ur bet. ’klädesslarvor' o. d. (se under 1)] i förb. i faggorna (förr äv. i faggan), tätt bakefter, i hack o. häl, i hälarna; numera nästan bl. ngn gg (vard.) i uttr. hava ngn i faggorna. Så att hans Hustru icke skulle vthi förtwiffwlan råka, hwilkett myckett aff hennes Comportamente (dvs. beteende) dömdes henne vthi faggårna willia fölia. Växiö domk. akt. 1661, nr 314. Ho kan för döden fly? Han följer oss i faggan. Kolmodin Qv.-sp. 1: 314 (1732; i rim). (Löjtnanten kommer) sättande .., liksom om / Hade han fienden ända i faggorna. Hultin V. skr. 21 (c. 1865).
4) [jfr sv. dial. (Hälsingl.) i faggene, på väg, i annalkande; användningen synes väsentligen utgå från 2, men kan delvis vara påverkad av 3] (vard., föga br.) i uttr. hava ngn (l. ngt) i faggorna, hava ngn (l. ngt) i omedelbar närhet l. i grannskapet (så att han l. det när som helst kan uppenbara sig), vara i faggorna, vara i annalkande l. antågande osv. Nickolson hafva vi här i faggorna. Almqvist Tre fruar 2: 8 (1842). Nu ska du få se, att vi ha våren i faggorna. Levertin Småmynt 126 (1883). Fredrikson!!! ljöd det från lagårdsbacken. — Hva i hälsinge nu då? Ä käringen i faggerna? Engström Guldbåg. glasög. 145 (1911).
5) [jfr sv. dial. (Västergötl., Närke) se'n han fått'ett i sina faggor, så tar ingen den dä; jfr äv. sv. dial. (Finl.) foggor, famn, sköte] (numera knappast br.) i uttr. hava l. få ngn l. ngt i sina faggor, hava l. få ngn l. ngt i sitt våld l. i sina ”klor”, råka l. vara i ngns faggor o. d., råka l. vara i ngns våld l. ”klor”, rycka ngn l. ngt ur ngns faggor o. d., rycka ngn l. ngt ur ngns våld l. ”klor” l. ”armar” o. d. Lät Ölken eller S ... i sina faggor fåna (dvs. få henne, den inbillningssjuka), / Hon lär snart .. falla af och tråna. / Tro mig af Läkiare är det ett hurtigt par, / De kunna gifwa snart den siukan man eij har. En saml. öfvers. o. bearb. 37 (1712). Den Mäktige, Rike och Samvetslöse, som har den fattigas välfärd i sina faggor. Dalin Arg. 1: 204 (1733, 1754). (Den svenska skaldekonsten) kunde ej slita sig ur Barbariets faggor förän i Christinas tid. Dens. i 1 VittAH 1: 107 (1754). Kraft .. / At sig ur sjukdoms faggor rycka. Dens. Vitt. II. 4: 224 (1762). Björnståhl Resa 3: 31 (1777). Jag .. kunde begripa att om jag en gong skulle råka i hans faggor jag icke så lätt slapp ut. C. A. Ehrensvärd Brev 1: 76 (1782). (Fadern) låg i dödens faggor. Almqvist Mål. 128 (1840).
6) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Blekinge)] (bygdemålsfärgat, föga br.) i uttr. komma i de faggorna, komma i de tagen. Hade inte Murbeck skildrat hur fruntimmer kunde bära sig åt, när de kom i de faggorna (dvs. kommo på giftermålstankar)? Månsson Rättf. 1: 136 (1916).
Spoiler title
Spoiler content