SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1919  
FAGERHET fa3ger~he2t, i sydligaste o. sydvästra Sv. vanl., eljest sällan 40~1 (fa`gerhet Weste), r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(fägerhet Warnmark, Riddermarck)
Etymologi
[fsv. fagherhet, motsv. d. fagerhed. Formen fägerhet beror trol. på anslutning till FÄGRING l. möjl. till en ej uppvisad svensk motsvarighet till isl. fegrð (jfr ä. d. fægrd, fejr); jfr äv. biformen fäger av FAGER]
(numera i sht i poesi o. högre stil, mindre br.) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara fager; särsk. till FAGER 1: fägring; jfr FAGERLEK. Warnmark Tuktespegel 6 (1687). För Demanter kiöpa Flinta, är för Fäg'rheet taa een Stinta. Riddermarck Alm. 1697, s. A 13 a. (Den som är fallen för högfärd) rådfrågar dageligen .. sin .. spegel, och dyrkar sin fagerhet. Tessin Bref 1: 62 (1751). Hudens skära fagerhet. Angered-Strandberg N. värld. 63 (1898).
Spoiler title
Spoiler content