SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
FALA fa3la2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(falen (sg. best.) Linné Västg. 76 (1747))
Etymologi
[fsv. fala, i ssgr samt i sg. best. om Falbygden o. slätten där Falun sedan uppstod; jfr sv. dial. (Falköpingstrakten i Västergötl.) fala, (stenig, tuvig) utmark (Salander Åsleds församl. 29 (1811), H. Nelson i Sv. turistfören. årsskr. 1916, s. 265), skoglös betesmark (Lindskog Skara stift 2: 192 (1813)); jfr vidare gr. ἐπιπολῆς, på ytan, ovanpå, fbulg. polje, fält, m. fl.; till en rot pel, som, på olika sätt utbildad, äv. synes föreligga i FLACK, FLAGA, FLAK, FLAT o. FÄLT samt i (de från lat. utgående) PLAN, PLANK(A), PLÅN m. fl. (jfr Persson Indog. wortf. 41, 228, 746). Ordet lever kvar i det allmänna språket i (nom.) sg. best. ”Falan” ss. benämning på Falköpingsslätten, i stadsnamnet FALUN, som utgår från ack. sg. best., samt i ssgrna FALBYGDEN o. FALKÖPING]
(numera bl. hist. l. ngn gg i poesi) slätt, flackt fält. Thenn tidh iagh laghmans ting hölt på falan i Kopparbergs sochen. Dipl. dal. Suppl. 34 (1542). För än iagh skulle digh min Käreste förgäta / .. För wändes alla Berg, i jämpna falor släta. Rosenhane Ven. 94 (1680). På falan eller slätten invid det vigtiga Kopparberget. H. Hildebrand i Ill. Sv:s hist. 2: 125 (1876). Nu hafver den unga fru sommar ställt / sitt ljusa tält / på resliga stänger öfver vårt fält, / öfver falan. E. A. Karlfeldt i Idun 1901, s. 334. Vinden rider på falorna / sin sunnanhäst med hvin. Dens. Fl. o. Pom. 82 (1906). Därs. 91.
Ssg: A: FAL-BYGD. (fale- J. Hadorph (c. 1670) i Vg. fornm. tidskr. II. 1: 66) († utom i sg. best. ss. egennamn; jfr ovan) (skoglös) slättbygd. Sv. Merc. 1765, s. 251. Skogsödningen (kan) drifvas så långt, att landet omsider blifver en obeboelig falbygd. Bergman Jordkl. 320 (1766).
B (†): FALE-BYGD, se A.
Spoiler title
Spoiler content