FALA fa3la, sbst.2; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. fala, falä, smalt täckbräde över de bredare brädernas fogar å tak m. m. (Gottl.), tvärbräde på dörr (Södermanl.); eg. ’det som döljer', till fsv. fiäla osv. (se under FAL, sbst.); jfr FJÖL]
(bygdemålsfärgat, föga br.) (mot bräderna i en underliggande brädläggning vinkelrätt) täckbräde, tvärbräde. Murenius Acta visit. 293 (1654). Beläggningen (på kyrkans tak) har antagligen varit bräder i tvänne lag, det undre liggande i kyrkans längdriktning (bördingar), det öfre vinkelrätt däremot (falor). Ekhoff S:t Clemens kyrka 57 (1912).
