FALKA fal3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, NING; -ARE.
Etymologi
[fsv. falka, bl. anträffat i bet.: hålla till salu, utbjuda; avledning av FAL, adj.1; jfr t. feilschen, köpslå om, pruta på, till feil]
1) (numera föga br. o. med en viss ålderdomlig anstrykning) bjuda (på) l. göra ett köpeanbud (på en vara); köpslå (om ngt); i sht med prep. på; stundom (jfr FALKA, v.2 1) närmande sig bet.: söka förvärva (ngt). Balck Esop. 22 (1603: falka på). Min broder Göte kom till mig en gong, och falkade på dhen goda Gullkedian som iag ägde, men iag wille intet mista henne. Salan Eigles o. Asmunds saga 57 (1693). Hon stod och falckade på et stycke tyg (i en bod). Modée Fru R. 63 (1738). Jag har aldrig varit till Stockholm förr. Jag behöfde det nu, för att falka på olja och diamanter. Almqvist Det går an 41 (1839). Under falkning (dvs. köpslående) om priset. Rääf Ydre 3: 49 (1861). Hästen (vantrivs), om någon främmande falkar på honom. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 381 (1864). — i ordspr. Huar köpman är sin egin falkare (dvs. berömmer sin vara, ”gör ett godt köpeanbud på den”). Sv. ords. B 2 a (1604). Dhen mäst falckar, han minst kiöper. Grubb 123 (1665). — jfr PÅFALKA.
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) utbjuda l. hava (ngt) till salu. Huru mångt falskt prijs skeer på warorna tå the falckas? Fosz 470 (1621).
Särskild förbindelse:
