publicerad: 1955
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
PÅ-FALKA, -ning (Juslenius). (†)
1) till I 52 p: bjuda l. pruta på ngt; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ning; jfr falka, v.1 1. Juslenius 382 (1745).
2) till III 2 k: utbjuda (ngt) till försäljning; anträffat bl. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.; jfr falka, v.1 2. Godz mäst påfalkat sällies minst. Lucidor (SVS) 459 (1674). —
(I 16 c ε, III 2) -FALL. [jfr på-falla 4] (†) om handlingen att uttala sig för l. rösta på ngn; jfr bifall 3, 4. Hehla Församblingens honom (dvs. en ung präst) gifna lofordh och enhällige påfall. VDAkt. 1685, nr 9 (1684). —
-FALLA, -ning (†, Porath Pal. 1: G 1 a (1693), Melanderhjelm Astr. 2: 100 (1795: påfallningsvinkeln)); jfr -fall. (påfällen, p. pf. VgFmT I. 10: 88 (1545)) [fsv. pafalla, inträffa, infalla (om dag), angå, vidkomma]
1) († utom i a, b, c α) till I 13, 15, III 2: falla (ned) på l. komma (ned) på l. över (ngt l. ngn); äv. abs.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. Then Daggen, som på wissa tijdher them (dvs. blommorna) påfaller. Palmchron SundhSp. 101 (1642). Weste (1807; i p. pr.). särsk.
a) (fullt br.) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om mörker l. skymning o. d.: som sänker sig l. faller på (se falla på 1), inträdande; jfr på III 2 e. Meurman (1847). Man såg .. endast föga av själva staden utifrån havet .. i den påfallande skymningen. Wrangel Forskn. 126 (1917).
b) (fullt br., i sht i fackspr.) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om ljus, stundom äv. värme: som faller på l. riktas mot ngt; i fråga om ljus ofta motsatt: genomfallande. Edelcrantz Telegr. 55 (1796). Man brukar sota ytan af strålningstermometrarna, för att de skola bättre upptaga det påfallande värmet. Moll Fys. 2: 45 (1898). Buteljgrönt såg i påfallande ljus nästan svart ut. Sahlin SkånFärg. 150 (1928).
c) bildl.; särsk. om besvär, tunga, sorg, skräck, sjukdom o. d.: komma över l. läggas på (ngn); träffa l. drabba l. gripa (ngn); äv. abs.; jfr på I 16 c ε. (Prästen) som nu för den stora gästning och tunga, som dagligen påfaller, nu sökt en annan lägenhet hos Bispen. Hagström Herdam. 2: 536 (i handl. fr. c. 1617). När osz någon bedröfwelse påfaller. JPGothus NMånsson B 4 a (1639). Kolmodin QvSp. 2: 413 (1750). särsk.
α) övergående i bet.: förefalla l. inträffa; särsk. o. numera bl. (ngn gg, arkaiserande) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: förefallande. VgFmT I. 10: 88 (1545). Att salvera rijkedt aff påfallendhe olägenheett och besvär. AOxenstierna 1: 486 (1633). Vid påfallande behof. Sundén (1888). (Gästgivaren i Kävlinge) skulle .. (enligt kontrakt av 1845) ha till hands för påfallande behov ett par sadlar. SDS 1954, nr 57, s. 4.
β) tillfalla (ngn), komma på (ngns) lott; äv. i uttr. ordningen påfaller ngn, turen kommer till ngn, det blir ngns tur; jfr på I 55 a. Föräldrarne .. (hade) köpt .. (dottern) ett så godt hemman, henne kunde påfalla. Lindberg o. Johansson Karlskoga 150 (i handl. fr. 1662). Kan .. honom ey betagas att skiussa då ordningen honom påfaller. VRP 19/7 1729.
2) [sv. dial. påfallen; till sv. dial. falla på, bli degig] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till III 2; i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om bröd: som vid bakning (gm utebliven jäsning) sjunkit ihop (mot underlaget) o. blivit degig. Lundell (1893).
3) (†) till I 16 c ε, III 2, III 2 m: angripa, anfalla; särsk. ss. vbalsbst. -ande l. -ning, anfall l. angrepp l. infall (se d. o. 4). Porath Pal. 1: G 1 a (1693: påfallning). Schultze Ordb. 1009 (c. 1755). Dähnert (1784: Påfallande, vbalsbst.).
5) [jfr d. påfalde; efter t. auffallen; eg. bildl. anv. av 1] värka iögonfallande o. d.
a) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som väcker l. tilldrar sig ens uppmärksamhet l. som man icke undgår att lägga märke till, iögonfallande; ofta dels (om likhet o. d.): slående, frappant, dels övergående i bet.: uppseendeväckande l. överraskande l. anmärkningsvärd; äv. i uttr. påfallande för ngn, ngn gg äv. ngn påfallande; äv. ss. adv. ArchMenskNatts. 3 (1822; klandrat ss. germanism i SvLitTidn. 1823, sp. 448). Dansken .. har .. ett lugn, .. som verkligen är högst påfallande för den, hvilken nyss kommit från grannriket. JJNervander 1: 130 (1833). Likheten är påfallande. Hedenstierna FruW 181 (1890). Man har .. iakttagit, att .. (Runeberg) i påfallande ringa grad begagnar sig af bilder. Tegnér i 3SAH 6: 417 (1891). Då hon kom in på gården, blef det henne påfallande, hur tyst alla gledo fram öfver stenläggningen. Lagerlöf Jerus. 2: 91 (1902). Hildén Michajlovič När 53 (1933). särsk. (†) i uttr. i ögonen påfallande, iögonfallande, påfallande. NDA 1876, nr 287, s. 2 (adv.).
b) (tillf.) i annan anv.: göra (ett starkt) intryck på (ngn), tilldraga sig (ngns) uppmärksamhet, vara påfallande för (ngn). Ett tecken på .. (V. Rydbergs) andliga rikedom var, att han (i sina samtal) sällan eller aldrig kom igen med samma berättelse eller reflektion. Det påföll mig särskilt. GHT 1920, nr 219, s. 3.
Ssg (†): påfallnings-vinkel. till -falla 1: vinkel som en mot en plan yta infallande ljusstråle bildar med denna yta, infallsvinkelns komplementvinkel. Melanderhjelm Astr. 2: 100 (1795). —
(I 1, 3, 13, 15) -FASTNAD, p. adj. (†) i uttr. påfastnad med ngt, som ngt fastnat på. VetAH 1791, s. 170. —
(III 2, III 2 b) -FATA, -ning (VetAH). (†) hälla i l. fylla på ett hålrum o. dyl. l. upplägga i hög gm att tömma (ngt) ur fat (se d. o. 2); särsk.: förse rostbås med (smältgods) ur fat; jfr på-bära 1 a. VetAH 1761, s. 213. Rinman 2: 1198 (1789). —
(I 1, 3, III 1) -FAUNA. [av d. påfauna, bildat av den danske zoologen C. G. J. Petersen o. tidigast använt 1913 (jämte med samma bet. epifauna, till gr. ἐπί, på; se epi-)] zool. om den fauna (se d. o. 1) som lever (icke på l. i den jämna, mjuka havsbottnen, utan) på ett fast underlag, som vanl. höjer sig från havsbottnen (t. ex. klippor, stenar, pålar, växter, skal av blöt- l. kräftdjur). FoFl. 1928, s. 230. SvDjurv. 285 (1930).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content