FALS fal4s, sbst.1 Anm. Ordet, som i fsv. var n. o. ännu av moderna lexikografer (Dalin(1850), Lundell) betecknas ss. sådant, kan knappast längre anses äga ngt egentligt genus; för r., l. i ä. tid (gm inflytande från FALSKHET o. FLÄRD) f., talar emellertid förb. all fals och flärd (L. Petri 2 Post. 264 b(1555), Beskow Vandr. 1: 34(1833)) samt ”Sådant säya är ingen Falss”. I. Erici Colerus 1: 133(c. 1645).
Etymologi
[fsv. fals, n., motsv. ä. d. fals, isl. fals, n., mnt. vals, mht. vals, m., feng. fals, n.; av lat. falsum, eg. n. sg. i substantivisk anv. av falsus (se FALSK, adj.)]
falskhet, svek, bedrägeri; numera nästan bl. (med arkaistisk anstrykning, i högre stil) i den allittererande förb. fals och flärd (stundom flärd och fals), särsk. i uttr. utan fals och flärd (ngn gg svek). Så scal tu allan tiuffnat fly, / fals, flerd, ocker, bedregerij. Ps. 1536, s. 41; jfr Ps. 1695, 1: 8. Gåsen kakade (dvs. kacklade) vthan falz (dvs. ss. en rättskaffens gås ägnar o. anstår). Sigfridi G 1 b(1619). Hvar som sätter annar handtvärkares märke å sitt arbete; böte femtijo daler. Finnes ther i flärd eller fals; plichte ther til, som sagdt är. HB 1: 11(Lag 1734). (Han har) farit med flärd och fals. Crusenstolpe St. o. förh. 1864, sept. s. 9. Han var .. utan fals och flärd. F. A. Dahlgren i SAH 47: 52(1871). Några damer, som dragit sig undan världens fals och flärd. Lidforss DQ 2: 455(1892). Lundell(1893).
