publicerad: 1921
FALNA fa3lna2, numera sällan FALLNA fal3-na2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(faalna Vish. 2: 8 (Bib. 1541); fahlna Stiernhielm Herc. 525 (1668), Warg 679 (1755). fallna Palmcron Sundh. sp. 209 (1642), Linné Ol. 27 (1745), Wulff Leopardi 105 (1913) m. fl. Anm. I SvLitTidn. 1820, sp. 50, klandras sistnämnda form: ”Man säger .. måhända falna, men icke fallna”. I litteraturen från slutet av 1700- o. förra hälften av 1800-talet påträffas den dock ofta, vanl. i bet. 1 a. Dalin (1850) upptager den t. o. m. ss. särskildt ord med bet. ’vissna, tyna bort', i motsats till ”Falna .. Blifva till stoft, såsom falaska.”)
Etymologi
[fsv. falna, avl. av ett ej med säkerhet uppvisat inhemskt adj. (se FAL, adj.2); jfr ä. d. falne, nor. folna, isl. fǫlna; jfr äv. nor. dial. fallna. Formen fallna synes bero dels på dialektal utveckling, dels på anslutning till FALLA]
a) om blomma l. växt: blekna, vissna, förlora färg o. glans; ofta i bild o. bildl. Lät oss bära krantzar aff vnga roser förr än the faalna. Vish. 2: 8 (Bib. 1541). Vngdoms blomster falna. Kolmodin Qv.-sp. 1: 472 (1732). Behagen blomstra: och falna och dö. Thorild 1: 123 (1786). Bland dessa (kloster-)murar .. / För verlden gömd, hur mången skönhet fallnat! JournLTh. 1809, nr 73, s. 3. Sommarn ligger nu på bår — / falnad är den skära kinden. Fallström V. dikt. 1: 86 (1897, 1899).
b) om slocknande l. nära utbrunnen glöd: börja övergå i l. förvandlas till aska, (börja) täckas av falaska; ofta i bild o. bildl. När .. kolen begynna at fahlna, så upbakas limporna. Warg 679 (1755). Palmblad Falkensv. 1: 115 (1844). Frånvaran från hem och barn .. uppfriskade till klar låga den falnade glöden för makan. Lysander Almqvist 322 (1878). Lönnberg Holmfr. 3 (1895).
c) (†) allmännare: avtyna, avtaga, mattas, försvagas; förtorkas; murkna, multna. Min Faar och Moor i swarta jordh / .. falna och skola rutna. Wivallius Dikt. 97 (c. 1635). Öghonen falna. Linc. (1640; under tabesco). Synen falnar. Därs. (under marceo). Alle (ekarna) voro i toppen falnade. Linné Västg. 133 (1747); jfr a. — bildl. (Man kan befara) att .. den nödiga stränghet uthi inqvisitionen (dvs. undersökningen) slaaknar och fallnar. U. Hiärne (1676) hos Adlersparre Hist. saml. 5: 412.
2) [jfr motsv. anv. av d. falme o. eng. fade, v.] (i poesi) tr.: bränna ned (ngt) till (fal)aska; göra blek, (ur)bleka; mer l. mindre bildl. Jag förteg / elden, som falnar mitt sinne. Heidenstam Dikt. 152 (1895). (Den mördades vålnad skall förfölja mördaren o.) ur kinden falna färgen. Hallström Skogsl. 101 (1904).
Särskilda förbindelser:
FALNA AV10 4. (numera knappast br.) till 1 a: vissna (bort), blekna, förblekna. J. Columbus Vitt. 351 (1681). Nordenflycht QT 1745, s. 16. Helsa, fägring, krafter vissna, fallna af (då gudarnas vrede drabbar människan). Runeberg 5: 131 (1863). —
FALNA BORT10 4. till 1 a: vissna bort; äv.: tyna bort (jfr FALNA 1 c); jfr BORTFALNA. Han (som förtärs av längtan) fallnar bort och bleek vthsijr. Palmcron Sundh. sp. 209 (1642). Kindens rosor / Och läpparnas till aska falna bort. Hagberg Shaksp. 10: 233 (1850). —
FALNA HÄN10 4. till 1 a: vissna bort. Allt som du vidrör falnar hjälplöst hän. Heidenstam Alienus 3: 16 (1892). jfr (†): Tänderne fall', och fahlna där hän (dvs. murkna bort). Stiernhielm Herc. 525 (1648, 1668); jfr FALNA 1 c. —
a) till 1 a: vissna ned. Rosenblommor, .. / Utan sol I bleknen, som jag utan honom (den älskade). / Ja, tillsammans vissne vi och fallne ner. Franzén Skald. 6: 214 (c. 1840).
b) till 1 b: brinna ned till (fal)aska. Muræus Arndt 2: 144 (1648). Brasan höll på att falna ned. Engström Mitt lif 91 (1907). —
FALNA UT10 4. (numera föga br.) till 1 b: brinna ut l. småningom slockna o. övergå i (fal)aska; jfr UTFALNA. Krijgzfolcketz ynnest (svalnade visserligen av) .. men falnade doch lijkwäl intet uth. Sylvius Curtius 725 (1682). Elden småningom falnade ut. Scholander I. 1: 55 (c. 1865). Dens. 3: 324 (1874; om person).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content