publicerad: 1921
Ordformer
Etymologi
1) veck, ränna, uppstående kant o. d. VetAH 1776, s. 308 (om uppstående kant). — jfr RYGG-FALS. — särsk.
a) (i sht hantv., särsk. snick., o. tekn.) (rätvinklig) utskärning i kanten av ett föremål avsedd att däri inpassa ett annat (t. ex. å dörr. l. fönsterkarm, tavelram o. d. l. vid hopfogning längsefter av två bräder l. plankor); ränna l. fåra l. långsträckt fördjupning l. inskärning o. d. (särsk. en sådan vari ngt infogas l. som tjänar till styrsel för ett föremål som däri rör sig l. kan föras upp o. ned l. fram o. tillbaka). Nordberg C. XII 2: 602 (1740). Berzelius Kemi 1: 468 (1817; om inskärning l. inbuktning längs övre kanten av ett krus). Den inre uthuggningen hvaruti dörren eller fönstret infaller, heter fals. Stål Byggn. 1: 232 (1834). Undre ytan af (häst-)skon bör vara försedd med en fals .. eller ränna, i hvilken sömhålen slås. Bendz Hofbeslagsl. 32 (1866). Klophalangen (hos tamkatten) har .. en mycket djup fals. Lilljeborg Däggdj. 473 (1871). Sågen är inspänd i en stark ram, som löper upp och ned i falsarna af ett par stolpar. UB 3: 435 (1873). — jfr FÖNSTER-, GLAS-, KITT-, NAGEL-, PORT-FALS m. fl.
b) blecksl. (på olika sätt) böjd l. vikt kant på en plåt (vid hopfogning av tvänne plåtar); fog som bildas av två omböjda o. i varandra hakade samt därefter hopklämda l. sammanhamrade plåtkanter. G. Polhem PVetA 1760, s. 17. Almroth Karmarsch 423 (1839). (Maskiner avsedda) att förse .. (plåten) med en sicka (halfcylindrisk omböjning), en fals (trubbigare omböjning om 180°) eller ett omslag (skarpare omböjning om 180°). TT 1875, s. 37. Falsarna utföras .. enkla eller dubbla, liggande eller stående. 2 NF (1907). — jfr BOTTEN-, DUBBEL-, ENKEL-, HAK-, HÖG-, LÅG-, PLÅT-FALS.
c) bokb.
α) smal kant som bildas av den om första resp. sista arket i en bok vikna delen av försätset; smal remsa av papper l. tyg som fästes l. inhäftas i en bok (t. ex. för att tjäna till fäste för karta l. plansch l. för att, ss. lös fals l. ”fyllnadsfals”, giva nödig tjocklek åt ryggen i kart- eller planschvärk). SPF 1835, s. 100. Key Amatörbokb. 29 (1916). — jfr ANSÄTTNINGS-, FYLLNADS-, KLOT-, LÄRFTS-FALS m. fl.
β) längsefter vardera sidan av en bokrygg löpande intryckning l. veck som svarar mot pärmens tjocklek. Djup, grund fals. Knacka fals, med hammare åstadkomma ett dylikt veck. Thon o. Kirsch 51 (1856). Key Amatörbokb. 45 (1916). — jfr RYGG-FALS.
2) [jfr motsv. anv. i t.] garv. (vid beredning av ovanläder använd) rak o. lång kniv med två avsneddade äggar o. två handtag, falskniv (se d. o. 2; under FALSA, v.1). Bouppteckn. fr. Växiö 1753. Hirsch Lärob. f. garfv. 88 (1898). 2 UB 8: 547 (1900). — jfr GARVAR-, KALK-, NIT-, SKRUV-FALS.
Ssgr: FALS-HAMMARE.
a) till 1 a: vid skoning av hästar använd hammare med arbetsyta avpassad efter hästskons fals. Broocman Hush. 2: 41 (1736). Bergman Hofbesl. 65 (1905).
c) till 1 c β. vid falsslagning l. falsknackning använd hammare. —
(1 a) -HYVEL. i sht snick. Grundell Underr. om artill. 219 (1705). För att fördjupadt uthyfla kanten af ett arbetsstycke i rät vinkel, och sålunda bilda en fals .. tjenar falshyfveln. Eneberg Karmarsch 1: 124 (1858). —
(1) -LINJAL. bokb. Till formering begagna några bokbindare särskilda falslinealer, hvilka hafva en uppåtstående kant eller fals, och sålunda bilda en rät vinkel. Thon o. Kirsch 7 (1856). —
(1 a) -LOCK. Locket till en fyrkantig ask med rätt uppstående sidor kan vara af tre olika slag, nämligen falslock, slaglock eller skjutlock. Falslocket göres alldeles lika med asken, blott du gör dess botten litet större än asken. Norman Goss. lek. 364 (1878). —
(1 c β) -RÄNNA. mell an rum mellan pärm o. ryggfals å papp- l. klotband l. band med klotrygg. Key Amatörbokb. 57 (1916). —
-SLAGNINGS-HAMMARE. hammare använd vid falsslagning, falshammare (se d. o. c), kascheringshammare. —
-SLAGNINGS-MASKIN. maskin medelst vilken falsar för pärmarna utslås l. utpressas å bok som är bunden, skuren o. rundad. —
(1 a) -TAK-TEGEL~020. tegel med utefter långsidorna löpande falsar gm vilka det ena teglet fogas i det andra. TT 1890, s. 174. SD 1918, nr 260, s. 1. —
(1 a) -TEGEL.
a) murtegel med fals användt till att i murar bilda anslag för dörrar, fönster o. d. LAHT 1878, s. 145.
(1 b) -TÅNG. med breda, flata käftar försedd tång medelst vilken en fals hoptryckes. Almroth Karmarsch 424 (1839). (numera knappast br.) skom. i utvidgad anv. om flatkäftad tång varmed överlädrets kant drages ned över bindsulan: lädertång, pinntång. Arb. bok 68 (1887).
Spoiler title
Spoiler content