SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FAMNA fam3na2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br., Elgström (o. Ingelgren) 46 (1810), Johansson HomIl. 15: 33 (1848)); -ARE (Johansson HomOd. 1: 68, 4: 505 (1844: jordfamnarn Poseidon)).
Ordformer
(famna SvOrds. C 6 a (1604: famne) osv. fampna Spegel GV 92 (1685), VDAkt. 1693, nr 392; fambna VDAkt. 1724, nr 559)
Etymologi
[till FAMN I 1; jfr d. favne, isl. faðma]
1) intr.: breda ut armarna l. hålla armarna utbredda (för att sluta ngn l. ngt i famnen); med om l. (om)kring: (söka) omsluta (ngn l. ngt) med armarna; med efter: sträcka sin öppnade famn efter (ngn l. ngt); ofta bildl. Tu skal famne effter ämpne (dvs. icke sträcka dig längre än förmågan medgiver). SvOrds. C 6 a (1604). (Ett träd) som fiorton Män eij kunna famna kring. Spegel ÖPar. 31 (1705). Öfver hela Kaldéen och Elam och en stor del af Syrien famnade (dvs. sträckte sig) hans makt. EHTegnér i UVTF 12: 56 (1875). 3-och 200-talens vidt famnande hellenism. Hahr ArkitH 88 (1902). (Swedenborg) famnade om alltför mycket. LfF 1905, s. 284. (Ptolemæus) famnade ej efter mera än herraväldet över Egypten. Athena 81 (1917). — (†) övergående i bet.: famla (se d. o. 1). Man (såg) honom med lediga händer famna omkring sig hängande vid en mur. Agrell Maroco 1: 277 (1796). Sträcke vi längre vår tydning, så famne och falle vi blindvis. Franzén Skald. 7: 226 (1822). — jfr KRING-, OM-FAMNA samt VIDT-FAMNANDE.
2) tr.: fatta om l. omsluta (ngn l. ngt) med armarna; taga l. sluta (ngn) i sin famn, omfamna. När du dansa vil, / Vet så räcka at dig famna / Inga armar til. Lenngren (SVS) 2: 180 (1796). Bättre var att famna / kungadottrens midja / än stå här och gripa / roderstången om. Tegnér (WB) 5: 72 (1825). Rydberg RomD 70 (1877). Hon ville springa fram, famna och kyssa honom. Hallström Than. 65 (1900). — särsk.
a) (i poesi) i fråga om brottning, kamp l. strid. Härarna famna i vrede hvarandra. Tegnér (WB) 2: 68 (1811) [jfr t. nah umarmen die heere sich (Schiller)]. Sturzen-Becker 4: 193 (1862).
b) bildl.: omfatta, omsluta, omgiva, sluta sig kring (ngt l. ngn). Hafwet allestädz then kiära Jorden fampnar. Spegel GV 92 (1685). Grafven ej af rof ett enda mister, / En gång den oss alla famna vill. Leopold 2: 212 (1815). En perlsatt gördel / Förtroligt famnade dess (dvs. Ödas) smerta lif. Stagnelius (SVS) 4: 67 (c. 1818). Ni tror er famna glädjen här på balen. Fröding NDikt. 19 (1894). Skogarna, som famnade byn. Johansson RödaHuv. 1: 173 (1917). — särsk.: omspänna, spänna över; sträcka sig över; i sht om blick, tanke, plan o. d. Kellgren 3: 257 (c. 1780). Den största ibland skolor, ty hon famnar hela jorden. Thomander 1: 601 (1841; om livets skola). (Gustav Adolfs) snillrika och lågande själ famnade allt, .. som kunde blifva föremål för en konungs omsorg. Annerstedt UUH 1: 149 (1877). Weibull LundLundag. 231 (1891). Dessa planer, som famnade snart sagdt hela Europa. SvH 8: 175 (1905). — jfr VÄRLDS-FAMNANDE.
3) (i sht i högre stil) dep.: sluta varandra i famn; äv. bildl. Wallin Vitt. 1: 26 (1805). Sinnerus och andlig hänförelse famnas i känslans drömmande enhet. (Cavallin o.) Lysander 234 (1875). Se hur de famnas. VLitt. 3: 546 (1902).
Särsk. förb.: FAMNA OM10 4. jfr OMFAMNA.
1) (i poesi, föga br.) tr.: sluta i sina armar; äv. bildl. Odel Sincl. 83 (1739). Två söta barn med späda händer / Sin ömma mor nu famna om. Bellman SkrNS 2: 108 (1778). Qvanten Dikt. 121 (1880).
2) (†) dep., = FAMNA, v.1 3. Dygden, vänskapen och glädjen och talangen / .. famnas om i broderligt förbund. Wallin Vitt. 2: 45 (1806).
Spoiler title
Spoiler content