publicerad: 1950
OM, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 705):
(III 4 b, 7) OMEXPEDIERA, -ing. (i fackspr.) expediera (ngt transporterat) på nytt (i samband med att det överföres till annat transportmedel l. sändes vidare med annan lägenhet o. d.). GHT 1895, nr 233 A, s. 3. Omexpediering av karterad post. Döss o. Lannge (1915). —
(III 4 b, 7) OMEXPEDITION. (i fackspr.) omexpediering. Omexpedition af il- och fraktgods .. mellan statens och Mellersta Östergötlands jernväg. SD(L) 1897, nr 567, s. 2. —
(III 4 a) OMFALLA. (om- 1658—1791. vm- 1536) (†) falla omkull; störta samman; äv. bildl. Iordhennas grundwalar moste vmfalla. Psalt. 82: 5 (öv. 1536). Dahlstierna (SVS) 296 (c. 1696; bildl.). Nu klagas af alle landtmän dageligen, at the knapt then ena gärdsgården lagat, för än then andra omfaller. Broocman Hush. 2: 40 (1736). Murberg FörslSAOB (1791: Omfallen, p. pf.). —
(III 7) OMFALSA, förr äv. -FALTSA, -ning. bokb. o. boktr. falsa (ngt) på nytt (på annat sätt). Omfaltsade ark. Murberg FörslSAOB (1791). BokbOrdl. (1899). —
OMFAMLA. (†)
1) till I 1: trevande försöka få tag i l. nå fram till (ngt); anträffat bl. i bildl. anv. Wallin Vitt. 1: 13 (1805).
2) till III 2 b: famla hit o. dit, famla omkring; anträffat bl. i bildl. anv. I enslighetens liufva skygd / Jag tankarne kan samla, / At de, kring verdens vida bygd, / I oro ej omfamla. Nordenflycht QT 1745, s. 129. —
(I 1, III 1) OMFAMNA, v. o. (i bet. 1 slutet) OMFAMNAS, v. dep., -else (†, Lind 1: 1671 (1749)), -ning. (om- (åm-) 1541 osv. um- (vm-) 1541—1711) [jfr fsv. umfämna]
1) slå armarna om (ngn l. ngt); ta l. sluta (ngn) i sin famn.
a) om dylik handling ss. kärleks- o. vänskapsbetygelse; ss. vbalsbst. -ning stundom eufemistiskt, om könsakten mellan man o. kvinna. PH 4: 2623 (1748). Nu omfamna honom maka och barn. Kolmodin Liv. 1: 236 (1831). Augusta fick af sina slägtingar en sval omfamning. Carlén Repr. 553 (1839). Enligt ryktet, vida spridt, har henne (dvs. Io) Zeus / .. I sin omfamning slutit. Palmblad Aisch. 307 (1843). Magnus löste sig ur hennes omfamning. Berndtson Länningh. 67 (1923). särsk. (mindre br.) dep. (förr äv. refl.): omfamna varandra. Lidner (SVS) 1: 230 (1781; refl.). De båda kyrkofurstarne omfamnades och kysstes broderligen. Fröding Kås. 25 (1887).
b) (mera tillf.) i annan anv.; särsk. i fråga om försök att med armarna åstadkomma en fullständig omslutning av ett tjockt föremål (så att händerna mötas). Ehuruwäl Rättikan så stoor war, at een Karl icke kunnat omfambna honom, så (osv.). RelCur. 197 (1682). Jag försökte att omfamna en af pelarna. Kræmer Orient. 192 (1866).
2) (i sht i högre l. vitter stil) i utvidgad o. bildl. anv.: omsluta, omfatta, omge o. d.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare. Hans wenstra hand ligger vnder mitt hoffuudh, och hans höghra hand omfampnar migh. HögaV 2: 6 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Hafvet, som på alla sidor omfamnade .. Landet. Mörk Ad. 2: 332 (1744). Nere vid sjöstranden låg den gamla herrgården i gul ockra, i gul omfamning av kabbelek och narcisser. Suneson GGrund 131 (1926). jfr allt-omfamnande. särsk.
a) (†) i sådana uttr. som omfamna ngn med (sin) gunst, bevågenhet, nåd, ynnest o. d., omfatta ngn med välvilliga känslor o. d., visa ngn välvilja o. d. Allerödmiukeligast bönfallandes dett Höghwyrd: Fadren mig med sin höga gunst omfambnar. VDAkt. 1697, nr 381. Det gläder mig .. att Herr Professor Florman omfamnat min Herre med bevågenhet. Fürst Florman 29 (i handl. fr. 1806).
b) (†) (villigt) mottaga l. antaga l. acceptera (ngt); tillägna sig (ngt); sluta sig till (ngn l. ngt); hylla (ngt); tro på (ngt); begagna (ett tillfälle till ngt). Brenner Dikt. 1: 89 (1686, 1713). Min Ögån äy kan se äll finna annan boot, / Än willigt ödet siälf gå mot åg dät åmfamna! LejonkDr. 122 (1688). Jag omfamnar denna yppade lägenheten med fägnad till att försäkra k. Bror om min hälssa. KKD 6: 234 (1714). Huru kommer thet til, at minsta delen af menniskiorna omfamnar Christum? Bælter GudS 33 (1751). Månge .. omfamna med en blind kärlek en ny mening. Mörk Th. 2: 266 (1752). Hagberg Shaksp. 2: 314 (1847).
c) (†) omspänna (ngt); sträcka sig över l. inbegripa (ngt); äv. om person: sträcka sina intressen l. sin värksamhet över (ett vidsträckt område). Fri-Herre Hårleman förstod, öfvade och omfamnade .. sjelf alt hvad til vetenskaper och konster hörde. Tessin ÅmVetA 1753, s. 9. Den tjänst jag har omfamnar så många ämnen och så många enskilda personers angelägenheter, att (osv.). 3SAH LII. 2: 571 (1792). Fries BotUtfl. 1: 62 (1843).
Avledn. (till 1): omfamnelig, adj. (†) som kan omfamnas. (Han är) i drömmar blott omfamnelig. Runeberg 1: 216 (1841). —
OMFAR om3~fa2r, n.; best. -et; pl. =. [till omfara] fisk. avstånd(et) mellan mittpunkterna på två närliggande knutar i ett nät, varv. SkrGbgJub. 19: 248 (1923). SvUppslB 29: 326 (1936). —
OMFARA, v., o. (i bet. 3 b) OMFARAS, v. dep., -ning (†, Schultze Ordb. 1070 (c. 1755)). (om- c. 1600 osv. vm- 1540) [fsv. umfara]
1) (†) till I 2 a, III 2 a: fara runt om (ett område). Han har 3 gånger omfarit Jordklotet. Björnståhl Resa 4: 119 (1782).
2) (†) till III 2 b: (grundligt) fara omkring i (ett område); äv. intr. G1R 13: 30 (1540). Martio och Attilio wardt befalt at the vthi Epiro Etolien och Thessalien omfahra skulle. Schroderus Liv. 804 (1626). Schück VittA 1: 160 (i handl. fr. 1636; intr.). särsk. bildl.: fara fram l. uppträda l. bete sig (så l. så). Swedberg Schibb. 280 (1716). När Vi i full dag blifve varse, med huru stor fåfänga Vi omfare. SvMerc. 2: 36 (1756).
3) till III 8.
a) tr.: fara förbi l. om (ngn l. ngt); förr äv. intr.: passera. När the omfarna voro. Bureus Suml. 32 (c. 1600). Efter en stunds rodd, då de omfarit udden, upptäckte sig kapellkyrkan. Almqvist Kap. 10 (1838). Östergren (1933). särsk. bildl.
α) (†) om öga: vid passerande successivt se l. uppfånga (olika föremål). De föremål ögat omfarit (under resan). Kellgren (SVS) 5: 600 (1792).
β) (numera knappast br.) förbigå l. hoppa över l. utelämna (ngt). Lundström LPGothus 1—2: 273 (i handl. fr. 1640). Jag har så grufligt svårt att kunna omfara vissa små omständigheter .. vid denna märkvärdiga toilett. Almqvist AMay 29 (1838). Sundén (1887).
b) (i vissa trakter) dep., om personer som färdas i motsatt riktning: passera förbi varandra utan att träffas l. se varandra; äv. om försändelser: gå om varandra på vägen; förr äv. i uttr. omfaras med ngn l. ngt; jfr omgås 3. Lind 1:1598 (1749). Omfaras med någon. Murberg FörslSAOB (1791). Vi hade omfarits i mörkret på vägen. Geijer Brev 97 (1810). Lektyr 1933, nr 31, s. 32. —
OMFART. (†)
1) till I 2 a, b, III 2 a, b: färd l. rörelse omkring ngt l. i en sluten bana l. hit o. dit; omlopp; kringflackande. Columbus BiblW O 4 a (1674). At hon för werldens ögsten skattas, / Så widt som solens omfart bär, / Det wet en hwar. Brenner Dikt. 1: 164 (1708, 1713). Nu började jag att tröttna vid denna långa och besvärliga omfarten. Schück VittA 5: 461 (i handl. fr. 1758).
2) till III 8: förhållandet att fara förbi l. passera ngn l. ngt. Ingen skada, som var att räkna, skedde, fast de vid omfarten kastade ut skällsord och stenade sönder ett fönster. HSH 1: 252 (c. 1750). Almqvist Ekols. 3: 185 (1847).
Spoiler title
Spoiler content