SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FATAL fata4l, adj. -are. adv. -T. Anm. I ä. tid förekommer ordet (i bet. 1) med lat. form. Svart G1 2 (1561).
Etymologi
[liksom dan. o. t. fatal av fr. fatal l. lat. fatalis, av fatum, öde (jfr FE)]
1) (föga br.) av ödet (l. Gud) bestämd, ödesbestämd; oundgänglig, oundviklig. Thet som skeer, vnder ett oundwijkeligit öde, och Fatalt. Isogæus Segersk. 1166 (c. 1700). Dalin (1851). 2NF (1907).
2) ödesdiger; olycksbringande; olycklig, olycksalig. Denne bekännelsen var .. fatal för Sohemus. Kling Spect. Uu 4 b (1735). Här inföll nu den fatale, och för hela Sverje högt bedröflige dagen, som uti ett Moment giorde den stora Konungen lif- och ande-lös. Nordberg C12 2: 680 (1740). Det fatala N:o 74 vid Hornsgatan (dvs. bysättningshäktet). Blanche Bild. 3: 221 (1864). — (†) övergående i bet.: olycksbådande. (Himmeln) hängde öfver oss fatal för följande dag. Törneros Bref 1: 280 (1827).
3) obehaglig, förarglig, förtretlig, försmädlig. En fatal situation, historia. Ett fatalt misstag. Det är fatalt med lärda pedanter som skola skrifva latin, .. alt går på sluts contrairt. Linné Bref I. 2: 174 (1751). Fatalt med våra bref som gubben öfverkom! Remmer Theat. 1: 12 (1814). Näsan hade en fatalt klumpig form. Castrén Creutz 32 (1917).
4) (†) usel, eländig; vedervärdig; om person l. sak. För fatala vägar skull .. måste vi .. åter vända om. CMBlom (1761) hos Linné Bref I. 3: 278. Ehrenström såg fatal ut med sitt långa röda skägg och sin kala skalle. CCGjörwell (1794) i MoB 2: 108. Den afbrunna delen (av Uppsala), som mest bestod af de fatalaste nästen. BCHHöijer (1809) hos Hjärne DagDrabbn. 366. Ett hopkrumpet, fatalt käring-anlete sticker ut genom dörren. Sturzen-Becker 2: 105 (1844, 1861).
Avledn.: FATALISM, r. (m. Dalin (1851), Lundell). Anm. I ä. tid förekommer äv. formen fatalismus. Wulf Köppen 1: 103 (1799). [jfr t. fatalismus, fr. fatalisme] till 1: tro på ett oundvikligt öde, ödestro. LittT 1795, s. 390. Att med ett slags blind fatalism öfverlemna sig såsom en kastboll åt naturkrafterna. SvFlicksk. 94 (1888). —
FATALIST, m.||ig. [jfr t. fatalist, fr. fataliste] till 1: anhängare av tron på ett oundvikligt öde. Tammelin Alm. 1725, s. B 2 b. Straffet .. vore (ofta) hopplöst, om brottslingen .., såsom konseqvent fatalist, ansåge sina handlingar .. absolut förutbestämda. Thyrén StrafflRef. 1: 38 (1910). —
FATALISTISK, adj. till FATALISM o. FATALIST: som är anhängare av l. överensstämmer med l. har avs. på fatalismen; stundom äv.: beroende av ett oundvikligt öde. Geijer I. 5: 272 (1820). De fatalistiska Turkarne. SC 3: 114 (1822). Det tragiska förloppet .. får sken af att vara något rent fatalistiskt. Klockhoff ESkr. 357 (1865). Paulinus .. stod höjd öfver hvarje fatalistiskt åskådningssätt. Lundström LPGothus 1: 45 (1893). —
FATALITET, r. (m. Weste; f. Heinrich (1814), Lundell). [ytterst av lat. fatalitas]
1) (numera bl. ngn gg filos.) till 1: ödesbestämdhet, oundvikligt öde; förr äv.: tro på ett oundvikligt öde, fatalism. Vidskepelig anhängare til fatalitéten, lyckan och ödet. SP 1780, s. 98. Lindfors (1815). Dalin (1851).
2) till 3: missöde, malör, olycka. MWellingk (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 160. En af dessa fataliteter, som stundom inträffa vid tryckning. Johansson Noraskog 2: 12 (1882).
Ssg (till 1): fatalitets-lära, r. l. f. (†) filos. lära om ett oundvikligt öde. Frey 1845, s. 249.
Spoiler title
Spoiler content