FAUNA fa͡u4na l. 32, äv. fa͡ω4na l. 32 (fa´una Weste), r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Weste(1807)).
Etymologi
[af lat. fauna, namn på en romersk åkerbruksgudinna, f. till faunus (se FAUN); tidigast användt av Linné år 1746 i boktiteln Fauna Svecica (ss. motsvarighet till Flora Svecica (1745)) o. därifrån inkommet i övriga spr.]
1) sammanfattningen av de djurarter som förekomma ss. inhemska inom l. äro egendomliga för ett land, en världsdel, en trakt, ett vattenområde o. d., (ett lands l. områdes osv.) djurvärld. Denna Fogel (dvs. sommargyllingen) .. blifver aldeles en ny recrute för vår Svenska Fauna. Linné i VetAH 1750, s. 128. Den marina faunan vid Göteborg. GeolFF 1876—77, s. 150. Fauna och Flora. (1906; tidskriftstitel). — jfr EVERTEBRAT-,FISK-,FJÄLL-,FÅGEL-,INSEKTS-,VATTEN-FAUNAm. fl.
2) (bok innehållande) beskrivning över ett lands osv. djurvärld. Skandinavisk Fauna. Nilsson (1820; boktitel). Sven Nilsson (har) genom sina faunor gifvit ett nytt lif åt de zoologiska studierna hos oss. LVetA IV. 2: 48(1901).
FAUNISTIK, r. läran om djurvärlden inom ett visst område. Man har .. med rätta kallat .. (S. Nilsson) den svenska zoologiens och framför allt den svenska faunistikens egentlige banbrytare och grundläggare. LVetA IV. 2: 39(1901). —
FAUNISTISK, adj. som avser l. behandlar djurvärlden inom ett område. Det faunistiska elementet i zoologiska läroböcker. PedT 1873, s. 304. Faunistiska arbeten. LAHT 1881, s. 303.
SAOB
