FINTLIG fin3tlig2, adj.3 -are. adv. -EN (†, Ekblad), -T.
fyndig (i fråga om att finna utvägar), påhittig, knepig, finurlig; äv. om sak: sinnrik; förr äv. allmännare: som visar uppfinningsrikedom. Då .. (vissa författares läsare) fått större smak, antingen för fintligare Böcker, eller förnuftigare Lärdom. Kling Spect. T 4 b (1735). Om du kan på något fintligt sätt, så locka ut att få veta huru gammal vid pass friherrinnan är. Almqvist AmH 1: 46 (1840). (Amor) är fintlig och fallen för små skälmstycken, men är sjelf dock lätt att narra. Lysander Föredr. 18 (1855). (Brevskriverskan) sammanbinder de olika delarna (av brevet) genom fintligt funna öfvergångar. Wrangel MvSchwerin 207 (1912). jfr (†): (Lat.) Ficte. (sv.) Fintligen, diktadt vis. Ekblad 118 (1764). — särsk. (†) i förb. med prep. på l. för. (Ju mer förstånd människan har) des fintligare blifver hon ock på medel, at föda och ombyta sina nöjen. JIhre hos Hoffmann Förnöjs. Föret. 5 a (1752). JGOxenstierna 4: 45 (1815). Schartau Und. 49 (1799).
Avledn.: FINTLIGHET, r. l. f. egenskap(en) att vara fintlig; äv. (i sht i pl.) konkretare: drag av l. exempel på denna egenskap; förr äv.: uppfinningsrikedom. Kling Spect. T 2 a (1735). De hinder naturen ställer mot landets uppodling pröfva menniskans fintlighet till det yttersta. NF 12: 1126 (1888). Östergren (1920).
