FJOLL fjol4, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr sv. dial. fjoll, n.; sannol. av fsv. fol, n.; se för övr. under FJOLLER]
(vard., numera mindre br.) enfaldig människa, dåre, tok, narr, fjant; om kvinna äv.: fjolla, våp; jfr FJOLLER. Detta leda tråll (dvs. ärelystnaden), / Millioner män'-skor gjort til fjåll. Triewald Lärespån 27 (c. 1710). Thet arma stackars fioll, som ei på annat täncker, / Än friar'ns söta ord. Kolmodin QvSp. 1: 199 (1732). Hundstackaren sprang för mitt hjul som ett fjoll. Topelius Läsn. 8: 34 (1896). Östergren (1920; betecknat ss. ”mindre vanl.”).
SAOB
