SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FLACKA flak3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (föga br.), -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.); jfr FLACK, sbst.2 (se avledn.).
Ordformer
(flacka 1653 osv. flache 1594)
Etymologi
[sv. dial. flacka, motsv. d. flakke, nor. dial. o. isl. flakka, ä. holl. vlacken, fladdra, t. dial. flacken, fladdra; av en indoeur. rot plag, slå, föreliggande i lat. plaga, gr. πληγή, slag (jfr HAND-PLAGG). Jfr FLACKRA]
1) (ngt vard.) om person: resa l. färdas hit o. dit utan egentligt mål, rastlöst färdas omkring, företaga ideliga resor; numera i sht åtföljt av adverbial l. koordinerat med ett verb av liknande bet. Vara ute och flacka på landsbygden. Fara och flacka. Under sitt flackande liv. Flache landet igenom. Stiernman Com. 1: 427 (1594). Flacka och fara. Serenius (1741). Flacka verlden omkring. DeFoë RobCr. 5 (1752). Jag har nu flackat ute i flera dagar. Carlén Rosen 417 (1842). Flacka genom landet. Wigström Folkd. 2: 297 (1881). Sedan jag började flacka jorden rundt för tidningen. Janson CostaN 1: 47 (1910). (†) Prästerne .. ähro gallna, dhe flacka och föllia qwinfolk uti gästebudh. VDAkt. 1679, nr 92.
2) (mindre br.) om sak: röras fram o. tillbaka, slänga hit o. dit; äv.: fladdra. Seglet skall vända, men det flackar slappt och oroligt medan vändningen sker. Bremer Brev 2: 96 (1841). Den flackande dörren (i en järnvägsvagn). Hedenstierna Fideik. 188 (1895).
3) [sannol. efter d.] (mindre br.) om ljussken l. låga: fladdra; om blick: oroligt fara hit o. dit, irra; nästan bl. i p. pr. Lampans flackande, gula sken. Snoilsky 3: 21 (1883). Flackande lyktor. Berg Clerck 11 (1898). En orolig, flackande blick. OoB 1893, s. 404.
Särsk. förb. (ngt vard.): FLACKA AV OCH AN 10 4 0 4. till 1. Nordforss (1805).
FLACKA OMKRING10 04, äv. IKRING04. jfr KRINGFLACKA.
1) till 1. Verelius 73 (1681). Linné Diet. 2: 78 (c. 1750).
2) (mindre br.) till 3. Hans ögon flackade hjälplösa omkring. Janson Ön 20 (1908).
FLACKA UT10 4. (föga br.) till 1; särsk. med bestämning som angiver målet. I stället (för att betala sina skulder) flackar man ut till landet, till bad och brunnar. Blanche DödFadd. 67 (1850).
Ssgr (till 1): FLACK-HÄST. (föga br.) häst som användes till ideliga resor. Wrangel HbHästv. 440 (1885).
-RESA. (†) CGTessin (c. 1760) hos Ehrenheim Tess. 18. —
-VAGN, se FLAKVAGN.
-ÄRENDE. (†) LAA 1813, s. 287.
Avledn. (till 1): FLACK, sbst.2, n. (†) flackande. Schenberg (1739). Lind (1749).
FLACKARE, m. (ngt vard., mindre br.) person som mycket flackar omkring. Hagberg Shaksp. 3: 112 (1848). jfr LANDS-, VÄRLDS-FLACKARE.
FLACKERI, n. (†) om kringströvande av fientliga trupper, fientligt anfall. AOxenstierna 1: 593 (1644).
Anm. Ett sannol. i anslutning till bet. 3 bildat adj. flack med bet. ’flämtande' l. ’fladdrande', ’flackande' föreligger i följ. språkprov: Eldens flacka skimmer. Snoilsky Dikt. 4: 274 (1887); jfr HCelander i SvStudCederschiöld 323 (1914).
Spoiler title
Spoiler content