SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FLANGA, r. l. f.; best. -an; pl. -or
Ordformer
(-er Rudbeck Atl. 3: 212 (1698: Isflanger)).
Etymologi
[sv. dial. (Smål.) flanga, flånga, tunn skiva, flinga, besläktat med FLÄNGA]
(†)
1) tunn skiva, flinga, spån. Et par tums breda flangor klufne utaf Furu, hvilka Finnar och Småländningar bruka i stället för ljus. Linné Vg. 38 (1747). ÖoL (1852; med hänv. till flinga, flanka). jfr SNÖ-FLANGA.
2) isflak; i ssgn IS-FLANGA.
Spoiler title