SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FLANERA flane4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr FLANAD, FLANERI, FLANÖR (se avledn.).
Etymologi
[jfr d. flanere, t. flanieren, av fr. flâner, möjl. av germ. urspr. o. besläktat med FLANA, v.1]
sysslolös promenera omkring (på gatorna) utan bestämt mål, gå o. driva. Kindblad (1871). På trottoaren bredvid oss flanerade .. folk af alla sorter. Ödman VårD 1: 143 (1887). Torpson Eur. 2: 342 (1896).
Avledn.: FLANAD04, r. (föga br.) promenad, spatsertur. Laurén Minn. 371 (1877). Bååth-Holmberg C15 292 (1891).
FLANERI, n. (numera knappast br.)
1) sysslolöst dagdrivande. Fahlcrantz 4: 139 (1836, 1865).
2) bildl.: ”jämn lunk”. (Kälkborgarna) trifvas så väl i sitt flanerie, att de anse hvarje idé, som går utom den vanliga sferen, för ett skojeri. Bergman SmSkr. 172 (1845).
FLANÖR, m. (flaneur Dalin (1871; jämte Flanör)) person som sysslolös promenerar omkring (på gatorna), dagdrivare. Ekbohrn (1868). VL 1908, nr 101, s. 9.
Spoiler title