FLOKA flω3ka2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. (Västergötl.) floka, f., litet lager; möjl. diminutivbildning på -k till FLO, sbst.1, l. kanske snarare bildat till germ. flōk-, en avljudsform till FLAK, sbst.1 (se Hellquist)]
lager, varv, skikt; numera bl. (bygdemålsfärgat) om lager av orstenskalk i Hallebergs o. Hunnebergs kalkbrott i Västergötland. Öfver hvarje ordentligen lagd floka (av sill), ströddes salt. VetAH 1817, s. 40. På nästan alla ställen bryter man fyra s. k. ”flokor” af orsten. Linnarsson VgCambr. 56 (1869).
SAOB
