publicerad: 1924
FLAK fla4k, sbst.1, n. ((†) r. l. m. Rålamb 10: 3 (1691; i bet. 6; jämte n.)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. =.
Etymologi
[jfr nor. dial. flak, skiva, lösrivet stycke, vid yta, nyisl. flak, avrivet stycke, vrakstump, av germ. flaka- (se FLACK, adj.1)]
1) (mindre br.) vidsträckt o. flat yta; särsk. om större vidd av öppet vatten; jfr FLACK, sbst.1 1, FLACKA, sbst.1 1, FLAGA, sbst.1 5, FLAKE 1. Inunder och framför oss (öppnades) ett omätligt flak, den vida Hjelmaren. Törneros Bref 1: 363 (1833). De vidsträckta flaken af kritmängd jord fortforo, uppradade sig i oändlighet. Lundquist Zola Grus 73 (1892). Snön (låg) ännu qvar i smutsiga flak. Hallström Purpur 5 (1895). Ett stort flak af himlen såg han däruppe. Öberg Makt. 1: 6 (1906). jfr MYR-, SAND-, SNÖ-FLAK. — särsk. om vidsträckt grund i havet; jfr FLACK, sbst. 1 a. NF 18: 764 (1894). SvHandelsflKrigsförlust. 1914—20 51 (1921).
2) flat o. jämn skiva, flaga; särsk. om stycke som avrivits l. som lossnat l. håller på att lossna från sitt underlag; jfr FLAGA, sbst.1 1. Nathorst JordH 290 (1890). (Nävern till yttertäckningen av kåtan) lägges så, att hvarje flak till ungefär två tredjedelar täcker det närmast underliggande. Fatab. 1909, s. 132. Tapeterna .. hängde .. i stora, fallande flak från väggarna. Koch Timmerd. 455 (1913). — jfr NÄVER-, SKIFFER-FLAK.
3) [specialanv. av 2] stort, jämnt o. platt isstycke; jfr FLACKA, sbst.1 2, FLAGA, sbst.1 4, FLAKE 3. Quennerstedt Resa 226 (1867). Ekman NorrlJakt 236 (1910). — jfr IS-FLAK.
4) av plankor l. flätvärk l. dyl. sammansatt plan skiva, flake (se d. o. 4), samt i anv. som utvecklats ur denna bet.; jfr BRÄD-, TRÄ-FLAK. — särsk. (mindre br.) om flat botten i fordon, särsk. vagn; äv.: (vagns)korg med flat botten; äv.: vagn med dylik korg; förr stundom, ss. måttsbeteckning: lass; jfr FLAKE 5. Rentar 30 flak höö. VDAkt. 1653, nr 217. En lastvagn på fjedrar, med flak och lös sits, till billigt pris. SD 1892, nr 329, s. 7. LB 4: 464 (1907). jfr LAST-FLAK.
5) större sammanhängande massa av ngt tunt l. löst ämne; särsk. om sådan som lösrives l. lösslites från ngt (jfr 2); jfr FLAGA, sbst.1 2. På stöfvelsulorna fastna hela flak af våt plastisk lera. Hedin Indien 1: 488 (1910). Berg Krig. 116 (1915). — jfr ELD-FLAK.
6) (numera knappast br.) skeppsb. om den understa, platta delen av ett fartygs botten; jfr FLACK, sbst.1 2. Wid Flaket eller Mittskeps. Rålamb 10: 3 (1691).
Ssgr (Anm. Av nedan anförda ssgr kunna FLAK-BOTTEN o. -VAGN vara att hänföra till FLAKE): (4 slutet) FLAK-BOTTEN. Arbetskälkar .. med flakbotten. SD 1892, nr 339, s. 7. —
-VAGN, se d. o.
Avledn. (till 2): FLAKA, v.1 (mindre br.) särsk. i förb. flaka sönder, bräcka sönder i flak. Elden hade farit fram öfver fasadens skulpturer, spräckt stenen, flakat sönder ytan. Cederschiöld Krig. 124 (1916).
Spoiler title
Spoiler content