SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FLÄKA flä3ka2, v., l. (numera bl. i Götaland) FLÄCKA fläk3a2, v.3 -te, -t, -t ((†) -ade Oec. 15 (1730); jfr flechtat, p. pf. PSchefer hos Svenonius MGerdt E 2 b (1678)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(fläck(i)a (fleck(i)a, fläch(i)a, flech(i)a) GR 24: 539 (1553: flecktt, p. pf.), Kockeb. C 8 b (1650: fläckia, inf.), Därs. D 3 b (: fleckia, inf.), Isogæus Segersk. 426 (c. 1700: flächta, p. pf.), Lind (1749: Fläcka, inf.), TurÅ 1897, s. 294 (: fläckta, p. pf.). fläka Schultze Ordb. 1165 (c. 1755) osv.)
Etymologi
[jfr fsv. flæk, imper., flekta, p. pf.; till roten i FLAK, sbst.1, FLAKE; eg. två olika bildningar, jfr å ena sidan d. flække, nor. flekkja, fläka, klyva, avriva, å den andra nor. flǣkja, spricka, komma att spricka]
1) klyva l. skära l. slita upp (ngt) längs efter (dess) midtlinje i två (sammanhängande) delar (hälfter, skivor o. d.) o. (flatt) utbreda l. utvika dessa; i sht ofta med avs. på fisk; lösrycka (gren så att den skiljer sig från stammen); i södra Sv. äv. allmännare: klyva (uppifrån o. ned, ända igenom); äv. i utvidgad o. oeg. anv.: upprista, spärra ut o. d. Flächte flundror. Schroderus Comenius 169 (1639). Man har försökt, at klyfva några (träd-)stammar just midt igenom märgen, och ympa dem, samt efter några års förlopp .. åter fläckt dem, för at efterse märgen. Fallén Fleischer 288 (1795). Fläckta bönor på tinningarne, såsom en lisa mot hufvudvärken. Gosselman SAmer. 141 (1842). På vågräta stänger hänga otaliga fiskar till torkning, fläkta och uppspjälade med trästickor. LbFolksk. 211 (1890). Fläckta spärrjärn. TT 1895, B. s. 56. Af skarpa tänder / Jag tyckte mig se deras sidor fläkas. Lidforss Dante I. 1: 140 (1903). — särsk.
a) (föga br.) om person med avs. på klädesplagg som är öppet framtill (i bröstet). (Gamla kärlekskranka ”käringar”) gå öpna och fläckta i bringan. Lundberg Paulson Erasmus 74 (1728).
b) herald. i uttr. flä(c)kt örn o. d., örn (i vapensköld) som föreställes framvänd med å ömse sidor utspända vingar o. klor; jfr FLÄKTER-ÖRN. En förgyllt bråsse (dvs. brosch), giortt som en flecktt örn. GR 24: 539 (1553). Örnen .. framställes (vanl.) fläkt med en liljestjert. Schlegel o. Klingspor Herald. 54 (1874).
2) dep.: klyva sig, rämna l. spricka (o. spärras ut); om trädgren: lossna o. skilja sig från stammen. Om Klöfvarne komma at fläckas på Oxen .., så bindas de tilsamman. Brauner Bosk. 40 (1756). De gamla grenarna (ha) .. försatts i sådant skick, att de lätt fläkas och brista. Abelin Frukt 159 (1902).
3) refl., om boskapsdjur l. människa: ådraga sig skada (invärtes bristning) gm att spreta l. skreva ut allt för mycket med benen. Kon har fläkt sig på det hala. Sahlstedt (1773). Man skall icke ta steget ut så att man fläcker sig. JGRichert (c. 1830) hos Schlyter Glossar XXII (bildl.).
Särsk. förb.: FLÄKA AV SIG10 4 0. (tillf.) slita upp o. slänga l. flänga av sig (kläderna); jfr FLÄKA 1. Han fläkte af sig kläderna. Verelius Götr. 202 (1664). —
FLÄKA ITU10 04. till 1. Hade jag Bengt Magnus här så skulle jag fläcka honom mitt i tu. VRP 5/4 1731. bildl. Hiertat .. är flechtat mitt i tu. PSchefer hos Svenonius MGerdt E 2 b (1678). —
FLÄKA SÖNDER10 40.
1) till 1. Hästarne .. sprungo på gerdesgårdar och träd, och fläckte sönder deras säckar. Rääf Ydre 1: 88 (i handl. fr. 1819).
2) dep. till 2. När trädens kronor bli äldre, inträffar .. emellanåt, att större grenar fläkas sönder af sin egen tyngd. LAHT 1900, s. 334. —
FLÄKA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPFLÄKA.
1) till 1. Man (skall) tagha Gäddan och fläckia henne vp, och skölia henne wäl reen. Kockeb. C 8 b (1650). Marken fläktes upp, sand och grus yrde omkring (vid granatens nedslag). Janson Abr. 346 (1901).
2) dep. till 2. Nyström Telegr. 51 (1869). Skulle röret brista någonstädes eller fläkas upp utefter en längre del, utströmmar .. ångan. TT 1898, M. s. 35.
Ssgr (till 1): A: FLÄKE-KJORTEL. (fläcke-) (förr) framtill öppen (”fläkt”) kjortel som (i vissa trakter) bars vid begravningar o. nattvardsgång. Bruzelius Allmogel. 35 (1876). —
-KNIV. (fläcke-) stor kniv använd till fiskens fläkning vid fisklägen o. d. LAT 1865, s. 341.
B (jfr 1 b): FLÄKTER-ÖRN. (i Finl.) fläkt örn; äv. i överförd anv. (med tanke på ryska riksvapnet) om ryska statsmakten. Fläkterörnen hvässer sina klor. AFSoldan (c. 1852) hos Aho Soldan 244. Han .. kunde med sin lilla täljknif utskära .. fläkterörnar, gripar, dockor och allehanda konstiga figurer. Topelius Läsn. 5: 76 (1880). — bildl. i uttr. segla med (äv. för) fläkterörn, segla i full medvind med ett segel utslaget åt vardera sidan. FoU 15: 44 (1902).
Spoiler title
Spoiler content