FLÖJEL flöj3el2, sbst.1, r. l. m., i bet. 2 m.||ig.; best. -n, ngn gg -jlen (UHiärne Vitt. 72(c. 1665), VetAH 1780,s. 104), i södra Götal. stundom (starkt vard.) -jelen (Rydberg Vap. 46(1891)); pl. -jlar.
Ordformer
(flöj- 1715 osv. flög- c. 1665—1902. fleg- BtÅboH I. 11—12: 61(1683). flyg- 1697—1775. flöjl 1663)
Etymologi
[av mnt. vlogel (-ö-), vinge, flöjel, motsv. t. flügel (se FLYGEL). Formen med y torde bero på påvärkan från t.]
1) benämning på föremål av metall, trä, tyg l. dyl. som för att utvisa vindriktningen anbragts i toppen av en stång (stundom innefattande äv. denna) l. mast l. på annan för ändamålet lämplig plats; ss. sjöt. i sht om i masttopp uppsatt liten vimpel l. påse av flaggduk; jfr FLÖG, sbst.3 2. Rudbeck Bref 29 (1663). Min Mast, som Blå gohl-kårsza Flyglar förde. Dahlstierna (SVS) 115(1697). En större byggnad med torn och flöjlar. VLS 120(1886). Flöjeln vrider sig säfligt ett tag / med gnälligt gnissel kring frusna stången. Ekelund Syn. 74(1901). — jfr DRAK-,VIND-,VÄDER-FLÖJEL.
2) (föga br.) bildl.: vankelmodig l. ombytlig människa, vindböjtel. Han egde snille — om en flöjel har det. CVAStrandberg 4: 182(1857). En flöjel till menniska. Hahnsson(1888).
Ssgr: FLÖJEL-KNAPP. sjöt. knapp fastskruvad på flöjeltenen över flöjeln för att fasthålla denna. Stjerncreutz(1863). WoJ(1891). —
