SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DRAKE dra3ke2, sbst.1, i bet. 1 o. 2 m.||ig. l. r., i öfriga bet. r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(draka (eg. o. urspr. oblik kasusform) Schroderus Dict. 2 (c. 1638), Möller (1745; i den sv. afd.; under fr. dragon: drake), Vetterlund I dagens stunder 142 (1896; rimord). draghar, pl. Wivallius Dikt. 92 (1634))
Etymologi
[fsv. draki; jfr d. drage, isl. dreki, t. drache, eng. drake, alla ytterst af lat. draco (-ōnis), gr. δράκων, orm, drake]
1) benämning på olika slag af diktade vidunderliga djur (demoner i djurgestalt) som, i besittning af ett hetsigt, dolskt, lurande o. girigt (stundom all ondska o. vederstygglighet inbegripande) väsen, än tänkts med utomordentlig vaksamhet vakta ngt (i sht ngn stor, i jorden gömd skatt), än föreställts ss. terroriserande allt lefvande inom ett visst område; i sht om dylikt djur föreställdt ss. ett slags (jättelik, bevingad) orm l. ödla (med två l. fyra ben, lång, ringlande stjärt, ohyggligt hufvud med fågelkam, fruktansvärd blick samt dödande andedräkt utgående som eldslågor ur munnen); jfr LINDORM; äfv. i utvidgad anv., om drakfigurer af olika slag tjänande skilda (estetiska o. praktiska) ändamål. Sankt Göran och draken. Draken i Babel. En flygande drake (jfr under 3 o. 5). VarR 54 (1538). (Hercules hade) then stora och leeda Drakan (dvs. den lerneiska hydran) dräpit. Rudbeckius Starcke B 6 a (1624). Kring slottet slingrar sig (i sagan) den etterfulla draken i rysliga ringar. Geijer I. 5: 12 (1810). Det sägs .. / att Angantyr .. rufvar / som draken Fafner på sitt guld. Tegnér 1: 46 (1825). Takrännornas gapande drakar sprutade långa strålar. Heidenstam Svenskarna 1: 217 (1908). — jfr BLECK-, VATTEN-, VÄDER-DRAKE m. fl.
2) mer l. mindre bildl. Then store draken then gamble ormen then ther heter Dieffuul och Satanas. Upp. 12: 9 (NT 1526). En Drake i mitt hus jag har, / Som har hin hårde sjelf til Far. Envallsson Pig. 10 (1781). Då fick Munter lof att tåras, / När han såg den gamla draken (dvs. sin gamla mor). Runeberg 5: 68 (1860). (Tåget) ringlade ut, en oändelig draka. Vetterlund I dagens stunder 142 (1896).
3) benämning på vissa djurarter (reptilier, fiskar) som i ngt afs. öfverensstämma med de föreställningar man gjort sig om drakar; vanl. i ssgr; ss. enkelt ord numera bl. zool., stundom i uttr. flygande drake l. draken (jfr under 1 o. 5), om (individ l. art af) det flygande ödlesläktet Draco Lin., särsk. arten Draco volans Lin. Min krop warder till spijs / mathkar, ormar och draghar. Wivallius Dikt. 92 (1634); jfr 1. Linné Mus. reg. XVIII (1754). Malajiska draken (Draco volans). Stuxberg (o. Floderus) Djurv. 2: 216 (1901). — jfr HAFS-DRAKE.
4) astr.
a) [efter motsv. anv. i lat.] i sg. best. benämning på en norra hemisfären tillhörande stjärnbild som i långa bukter slingrar sig mellan Stora o. Lilla björnen. Rålamb 4: 5 (1690). Serviss Stjärnh. 61 (1902).
b) [efter motsv. anv. i nylat.; anv. torde bero på gamla föreställningar om månförmörkelserna ss. förorsakade af månens strid med en drake (med hufvudet i den uppstigande noden o. svansen i den nedstigande)] i fråga om månbanans skärning med ekliptikan; se ssgrna DRAK-HUFVUD, -SVANS m. fl.; jfr DRAKONISK, adj.1
5) i fråga om egendomliga ljusfenomen (i atmosfären, på jordytan l. i hafvet) som af folkfantasien ställts i samband med drakar; numera knappast br. utom i ssgr; förr ofta i uttr. flygande drake l. draken (jfr under 1 o. 3), om (starkt lysande) meteor (med lång svans). (År 788) sågh man i Engeland flygande Draker i Lufften. Schroderus Os. 2: 472 (1635). Bergman Jordkl. 281 (1766). Dalin (1850). — jfr ELD(S)-DRAKE.
6) [efter isl. dreki i motsv. anv.] i fråga om förh. under den nordiska forntiden o. ä. medeltiden: stort långskepp (vanl. med förstäfven upptill afslutad af ett drak- l. ormhufvud l. dyl. samt med bakstammens öfre del utmynnande i en draksvans). Verelius 52 (1681). Då släppte Frithiof sin drake lös, / och seglet svälde. Tegnér 1: 24 (1825). Bååth Saxo 69 (1902). — (poetiskt l. skämts.) i utvidgad anv., om fartyg från nyare tid. Rökmoln och ett doft dån utgjorde den simmande drakens afsked från Strengnäs. Almqvist Går an 37 (1839). Gellerstedt G. vis. 18 (1900).
7) (förr) benämning på den (ofta som ett drak- l. tupphufvud formade) del af ett gevärslås (hjullås, luntlås) som utgjorde hållare för antändningsmedlet (flintan, luntan). Haffuer han tagett stenenn vdur drakenn på sijtt röör och satt drakenn på bondens finger och skruffwedt fingerenn förderffwet. HH XIII. 1: 196 (1565). Delachapelle Ex.-book 77 (1669). Spak Handskjutvap. 8 (1890).
8) ett slags leksak (i form af ett lätt träkors öfverspändt med papper) afsedd att, fasthållen med ett snöre, af vinden hållas sväfvande i luften (under det att en svans af pappersrullar fästa på ett snöre gifver stadga åt dess rörelser); äfv. i utvidgad anv., om likartade redskap använda för vetenskapliga l. militära observationsändamål. Drake som gossar löpa med. Serenius (1741). Wilcke PVetA 1778, s. 8. 2 NF (1906). — jfr PAPPERS-DRAKE.
9) (ny anv.; skämts.) om tidning i stort, svårhandterligt format. Våra dagars ”drakar” tryckta i rotationsmaskiner. Nord. boktr.-konst 1906, s. 64.
Ssgr: A: (8) DRAK-BALLONG. ett slags fjättrad ballong använd för militära l. vetenskapliga observationer, så konstruerad att den äfv. vid hård vind intager ett stadigt läge i luften. SD(L) 1902, nr 537, s. 1.
(1) -BLOD. (draka- B. Olavi 38 b, Wallin. drake- B. Olavi 21 b, Dalin (1850; med hänv. till drakblod))
1) blod af drake; stundom (i poetisk stil) koll.: drakars afkomma l. i bildl. anv. af denna bet. Leopold 5: 444 (1799). (Den som har godt samvete) Trampar på drakablod, / Lögn och försåt. Wallin Vitt. 2: 168 (1837). Ett i drakblod härdadt .. svärd. Rydberg Myt. 1: 623 (1886).
2) [efter t. drachenblut i motsv. anv.; jfr likbetydande mlat. sanguis draconis] benämning på olika ss. färgmedel (förr äfv. ss. läkemedel) använda mörkröda hartser (som i ä. tid stundom synas hafva uppfattats ss. verkligt drakblod); särsk. harts erhållet ur stammen af den trädartade liliacéen Dracæna Draco Lin. l. ur frukterna af palmen Calamus Draco Willd. B. Olavi 21 b (1578). Jönsson Gagnv. 334 (1910).
-BLODS-TRÄD. träd(artad växt) hvarifrån erhålles drakblod (i bet. 2); särsk. liliacéen Dracæna Draco Lin.; jfr DRACENA. Düben Vextr. nat. fam. 255 (1841).
(1) -BLOMMA. [namnet beror på ifrågavarande växtsläktes egendomligt (som ett gapande drakhufvud) formade blommor] individ l. art af det läppblomstriga växtsläktet Dracocephalum Lin.; särsk. arten Dracocephalum Ruyschiana Lin. Fries Bot. utfl. 3: 217 (1864).
(1) -BLOMSTER. = -BLOMMA. Lilja Sk. flora 415 (1870). jfr TIMJANS-DRAKBLOMSTER.
(1) -BO, n. (drake- ÖB)
1) (mera tillf.) drakes (drakars) bo l. tillhållsplats; stundom bildl., med tanke på det ohyggliga som tillhör l. aflas i ett dylikt bo. I detta Drakeboo all last och odygd kläcktes. ÖB 51 (1712; om ett sinne som är fullt af fruktan för andras omdömen).
2) (i sht i Finl.) jordgömd skatt (tillhörande en drake l. en afliden girig människa som ännu efter döden icke lämnar densamma). Landsm. VII. 9: 26 (1890; i skildring af åländsk folktro). Hembygden 1913, s. 41.
(1, 5) -ELD. om lyktgubbar, irrbloss m. m.; enl. folktron: ljussken som nattetid visar sig öfver i jorden l. vattnet gömd skatt. Kullarne af drakeld glimma / I nattens hemskefulla timma. Stagnelius (SVS) 2: 191 (c. 1815). FoU 26: 315 (1913).
(1) -ETTER. (draka- 5 Mos., VDAkt. 1775, nr 405) drakgift; äfv. bildl. Theras wijn är draka eter, och grymma huggormas galle. 5 Mos. 32: 33 (Bib. 1541).
(3) -FISK. zool.
a) fisk af släktet Pegasus Lin. (med stora vinglika bröstfenor); särsk. arten Pegasus draco Lin. 1 Brehm III. 1: 322 (1876).
b) drakhufvud (se d. o. 2). 1 Brehm III. 1: 205 (1876).
(1) -FLÖJEL. väderflöjel föreställande en drake. Karlfeldt Bell. 140 (1918).
(1) -GIFT. (draka- Spegel, Richardson Samtal 1: 19 (1743). drake- Lucidor) gift som drake troddes utspy; äfv. bildl. Lucidor (SVS) 325 (1673). Uti hennes Sinne / Är ofta Draka-Gift och annan Stygghet inne. Spegel GV 229 (1685).
-HUFVUD. (draka- Tammelin Alm. 1724, s. 37. drake- GR, Atterbom 1: 204 (1824))
1) till 1: drakes hufvud l. figur föreställande dylikt. GR 26: 373 (1556).
2) zool. till 3: individ l. art af fiskfamiljen Scorpænidæ (med stort, af benknölar o. taggar täckt hufvud). VetAH 1789, s. 235.
3) [se den etym. afd. under DRAKE, sbst.1 4 b] (†) uppstigande nod. Riddermarck Alm. 1693, s. 30. Möller (1745; under dragon).
(1) -HÅL. (drake- Cronstedt, GeolFF 1898, s. 168) (numera knappast br.) bergv. hålighet l. öppning i berggrunden med lösa l. anväxta kristaller; jfr DRUS-HÅL. Cronstedt Min. 15 (1758). Rinman (1788).
(1) -MOTIV. jfr -SLINGA.
-MÅNAD. [se den etym. afd. under DRAKE, sbst.1 4 b] astr. drakonisk månad. NF 3: 1433 (1880).
(1) -NOS. = -BLOMMA. Retzius Flora oec. 222 (1806).
(1) -ROT. (draka- Lind (1749; under drachen-kraut). drake- Franckenius, Serenius Kkkk 3 a (1757))
1) (†) om växten Calla palustris Lin. (med ormliknande samt skarpt brännande rotstock); i ssgn VATTEN-DRAKROT.
2) (mindre br.) benämning på vissa arter af växtsläktet Arum, näml. dels Arum dracunculus Lin., dels Arum maculatum Lin., båda med underjordiska stamdelar med skarp smak. Franckenius Spec. B 4 b (1638). Löwegren HippokrSkr. 2: 217 (1910).
(1) -SKATT. jfr -BO 2. Folksagor om stora drak-skatter i berg-hålor. BotN 1858, s. 98.
(6) -SKEPP. (drake- Björner, Fryxell Ber. 1: 97 (1823)) Björner Hrom. Gr. 2 (1737).
(1) -SLINGA. för fornnordisk ornamentik (särsk. runstensornamentiken) karakteristiskt motiv bestående af en i (en mångfald) slingor lagd bild af ett vidunderligt djur. Runorna (på stenen befinna sig) inom en enkel Drakslinga. Iduna 9: 340 (1822).
-SLINGE-, äfv. -SLINGS-MOTIV.
(8) -STATION. station för utförande af meteorologiska observationer medelst drakar. 2 NF 6: 819 (1906).
(1) -STEN. (draka- Forsius, Lind. drake- Rudbeck)
1) (†) runsten med drakslinga. Rudbeck Atl. 3: 13 (1698).
2) (†) ett slags stjärnformig förstening som troddes komma från hufvudet på vissa drakar. Forsius Min. 182 (c. 1613). Lind (1749; under drachenstein).
3) (†) ammonshorn (se d. o. 2). Dalin (1850).
-STJÄRT. (draka- Münchenberg Scriver Fåret 87 (1725). drake- Schroderus, Herlicius)
1) till 1: draksvans; äfv. bildl. Then Draakestierten, (den katolska) Messan. Schroderus Os. III. 1: 186 (1635) [efter t. drachenschwanz (Luther)]. Brunius Metr. 98 (1836).
-SVANS. (draka- Tammelin. drake- Spegel, Almqvist Amor. 45 (1822, 1839))
1) till 1: drakes svans l. svans sådan som en drake har. Ling Edd. 49 (1820).
2) (mera tillf.) till 4 a: om stjärnbilden drakens svans. Spegel GV 56 (1685).
3) [se den etym. afd. under DRAKE, sbst.1 4 b] (†) nedstigande nod. Riddermarck Alm. 1693, s. 31. Tammelin Alm. 1724, s. 37.
(1) -SÅDD. [användt med anknytning till den grekiska sagan om Iason, som efter att hafva sått draktänder ur sådden såg uppskjuta en skara vilda krigare som hotade honom till lifvet] särsk. i fråga om utspridande l. förkunnande af fördärfliga (till sina verkningar ödesdigra) läror l. åsikter. Bolschevikernas draksådd. Levertin G. III 243 (1894).
(1) -TAND. (draka- PoetK 1817, 1: 124. drake- SP, Cygnæus 8: 21 (1870)) vanl. i öfverförd anv., med anknytning till sagan om Iason; jfr -SÅDD; i sht i pl. SP 1780, s. 13. Den döda hade (med sitt testamente) sått en draktand bland .. (arfvingarna) och strax flammade hatet upp i full låga. Siwertz Eld. 368 (1916).
(1) -TIMJAN. [jfr den etym. afd. under -BLOMMA] växten Dracocephalum thymiflorum Lin. ArkBot. II. 1: 21 (1904).
(1) -ÖRT. (draka- Rudbeck. drake- Tillandz)
1) [jfr den etym. afd. under DRAGON, sbst.2] (†) växten Artemisia dracunculus Lin., dragonört. Rudbeck Hort. bot. 38 (1685).
2) [jfr -ROT 1] (†) växten Calla palustris Lin.? (Lat.) Arum palustre .. (sv.) Drakeört, Aarons Ört, Muncketygh. Tillandz A 4 b (1683).
B (numera bl. ngn gg i poetisk stil): DRAKA-BLOD, se A.
(1) -BONING. (†) boplats l. hemvist för drakar l. odjur; äfv. bildl. Jer. 9: 11 (Bib. 1541). Cavallin Herdam. 2: 117 (cit. fr. 1735; om en krog). Lind (1749).
-ETTER, se A.
(5) -FLYKT. (†) 27 Oct. syntes skeen i Wårdsetra som Draka flycht. J. T. Bureus (1622) i 2 Saml. 4: 77. —
-GIFT, -HUFVUD, se A.
(1) -LÄGE. (†) eg. drakes liggplats; om förvaringsrum för ngt som ängsligt undanhålles andra. (Många gamla skrifter) liggia ibland Klenodierne nedher tystade, vti Drakaläghe nedergrafne vti afvundskrubborne vndan gömde och vnderkuvadhe. Bureus Kon.-styr. A 5 a (1630).
-ROT, -STEN, -STJÄRT, -SVANS, -TAND, se A.
(1) -VÅNING. [efter t. drachenwohnung (Luther)] (†) = -BONING. Gudh gifwe Swea konungh en seger effter ann / Att till en draka wåningh må blij hans owens landh. KKD 3: 177 (c. 1710).
-ÖRT, se A.
C (numera föga br.): DRAKE-BLOD, -BO, -GIFT, se A.
(1) -HAMN l. (numera knappast br.) -HAM. (i vitter framställning) (antagen) skepnad l. gestalt af en drake; förr äfv. konkret, om drakes ytterhölje: drakskinn. Härnäst drömde jag .. at en Drakeham var dragen öfver Kongs salen. Björner Hrom. Gr. 17 (1737; isl. texten: Dreka hamur). De skatter, å hvilka .. (Fafner) i drakehamn rufvar. VittAH 26: 344 (1869).
-HUFVUD, -HÅL, -ROT, -SKEPP, -STEN, -STJÄRT, -SVANS, -TAND, -ÖRT, se A.
Afledn.: DRAKINNA, f. (†) kvinnlig drake. VarR 54 (1538). Lind (1749; under drachin).
DRAKOT, adj. (drakåt) (†) som (gm att spruta eld) liknar en drake. (Phoebus') Eld-sprutande swårt regerlige drakåte Fålar. Bröl.-besv. 3 (c. 1670).
Spoiler title
Spoiler content