publicerad: 1925
FORCE l. FORS for4s, sbst. o. adv.; ss. sbst. r. (m. Schultze Ordb. 1270 (c. 1755); f. Dalin (1871), WoJ (1891)); best. -en; pl. (numera bl. i bet. 5) -er.
Ordformer
(force 1658 (: forcer, pl.) osv. fors 1562—1923. forss c. 1678—1732. fortie 1704. fortz 1523. foors 1684. fors(s)e 1705—c. 1710)
Etymologi
[jfr d., t. o. eng. force; av fr. force, motsv. ett lat. fortia, sbst. till (eg. n. pl. av) fortis, stark (se FORT, sbst.)]
I. sbst.
1) (†; jfr dock a o. b samt anm.) ansträngning; våldsamhet; kraft; styrka; våld. KKD 1: 331 (1708). Fienden tycktes använda all force på vår Stor-Ammiral. GT 1788, nr 94, s. 2. (Musikanten) plågar sin stackars basviol genom en öfverdrifven force. Geijer I. 8: 382 (1806). — särsk.
a) (numera bl. vard., föga br.) i uttr. med force (jfr under 2), med kraft (o. eftertryck); med iver o. kraft; förr äv.: med våld, med gevalt, med pock, till varje pris. (I) bedrifwe edre saker mæt fortz. GR 1: 160 (1523). Som han .. ville medh forss gå rad in i droningens gemak, blef der ett Strepentz af. SColumbus Vitt. 247 (c. 1678). Man bärgade segel, at destomera kunna bruka pumpen med mera force, men förgäfves. Törngrenska målet 5 (1801). Jag tänkte .. blifva i Upsala, stänga in mig och läsa med fors. CAGottlund (1822) i HistLittStud. 1: 316. Östergren (1921; angivet ss. mindre vanligt).
b) (fullt br. i ngt vard. spr.) (ngns) starka sida. Rydén Pontoppidan 231 (1766). Chemien var egentel. hans force, hvari han var sal. Prof. Bergmans eleve. Porthan BrefSamt. 1: 155 (1788). (Pianisten) gör ett impromptu; det är hans force, / att så fantasera på lössläppt hand. Sturzen-Becker 3: 114 (1861).
Anm. till 1. Till denna bet. ansluta sig äv. vissa i sv. ofta förekommande rent franska uttr.: par force, med våld (jfr PARFORS-JAKT), o. force majeure, övermäktiga omständigheter, tvingande nöd.
2) (våldsam) fart l. hast; numera bl. (vard.) i uttr. med force (jfr 1 a). (Hästen var) lössgifvin til så starck fors, som han kunde löpa. VDAkt. 1700, nr 277. Man bör i sysslor snabb, i later liuflig vara; / Ehvad man tager för, at låta gå för forss. Kolmodin QvSp. 1: 82 (1732). Östan kårar och friskar till / så det går med fors och fart. Reuter NSång. 155 (1888).
3) [jfr FORCERA 4] (†) (våldsamt) angrepp. Wårt Cavalleri som soml. fiendens häfftige Forcer ej kunde uthståå, blef .. af wårt Infanterie .. secunderade. KFÅrsb. 1913, s. 182 (1705).
4) (†) härsmakt; truppstyrka. Widekindi KrigsH 89 (1671). Fiendens hela forse war i anmarsch. KKD 1: 70 (1705). Nordberg C12 2: 345 (1740). jfr: Fiendens store forcer af folk och medhel. RARP 6: 294 (1658).
5) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera föga br.) spelt. elliptiskt för FORCE-KORT. Düben Talism. 2: 14 (1817). Lindskog Spelb. 17 (1847).
II. [utvecklat ur I 1 a] (†) adv.: till varje pris, med pock, partu. OxBr. 11: 434 (1630). De mente alle at copparn fors sellies moste, emedan H. K. M. dödh var. Därs. 505 (1633).
(jfr I 5) -KORT, n. [jfr FORCERA 2 c] (numera föga br.) spelt. i vissa kortspel (lomber, vira, vist) förekommande benämning dels på högsta kortet i var färg, dels på handkort som icke kan tagas annat än med trumf. Düben Talism. 3: 7 (1817). Lindskog Spelb. 84 (1847).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content