publicerad: 1952
PARFORS parfor4s l. PARFORCE parfor4s, adv.; förr äv. PROFOSS, adv.
Ordformer
(parforce 1707 osv. par forcer 1763. parfors 1629 osv. perforce (äv. särskrivet) 1705—1748. perfordtz 1526. perfors(z) (äv. särskrivet) 1599—1622. prophos 1599)
Etymologi
[y. fsv. per fors; jfr d. parforce, ä. d. parfotz, profoss; av mlt. per forse, profors, profos resp. t. parforce, ä. t. äv. per force, per forza (mht. per fort); av fr. (o. ffr.) par force, med våld, av par, genom (av lat. per, se PER, prep.), o. force (se FORCE); i mlt. o. ä. t. delvis lånat från det mot fr. par force svarande it. per forza. — Jfr PARFORS, sbst.]
1) (numera föga br.; jfr dock anm. nedan) med våld; äv.: av alla krafter; i sht förr äv.: nödvändigtvis, absolut, prompt, till varje pris; förr äv. övergående i bet.: egenmäktigt, utan att fästa avseende vid utfärdade befallningar. En hopp mett besszer (dvs. kanoner) .. hwlke her Söuerin emott hög:[boren] förstis ko: frederichs breff oc liiffthe perfordtz behollit haffuer. G1R 3: 205 (1526). Konung Johan ville ju per fors hafva fred med de Danske. HSH 12: 179 (1599). Han måste bli parforce af hennes skiötzel frisk. Runius (SVS) 1: 177 (1707). Ehrencreutz Hund. 20 (1856). Sundén (1888). Cannelin (1921). Anm. till 1. Stundom användes i sv. det rent fr. uttrycket par force (skrivet ss. två ord) med bet.: med våld. Biurman Brefst. 159 (1729). Phosph. 1811, s. 153. 3NF (1931).
2) för att beteckna att ngt utföres med våldsamhet l. i våldsamt l. forcerat tempo l. utan att man låter sig hejdas av ngt o. d.; utom ss. första led i ssgr nästan bl. (med prägel av fackspr., mera tillf.) i uttr. rida parfors (över ngt), rida (över ngt) i våldsamt tempo o. utan att låta sig hejdas; äv. bildl. Blomberg Överg. 79 (1915; bildl.).
Ssgr (till 2): PARFORS-BEHANDLING. (i fackspr., mera tillf.) jfr -dressyr. Balck Idr. 2: 11 (1887; i fråga om hunddressyr). —
-DRESSYR. [jfr t. parforcedressur] (i fackspr.) intensiv (på kort tid utförd) hunddressyr. Rabbén Miercke 6 (1831). —
-DREV. jäg. drev varvid villebrådet förföljes, tills det är fullkomligt utmattat o. gripes av hunden l. hundarna l. ställes. Knöppel SvRidd. 218 (1912). —
-HUND. [jfr t. parforcehund]
1) (numera knappast br.) (snabbt o.) intensivt dresserad hund; jfr -dressyr. Ehrencreutz Hund. 18 (1856).
2) (med fackspråklig prägel) hund som användes vid (o. som utbildats för) parforsjakt. Hahr HbJäg. 65 (1865). —
-JAKT. [jfr t. parforcejagd] (med fackspråklig prägel) (numera i sht i England förekommande) jakt varvid beridna jägare följa drivande hundar som förfölja villebrådet, tills det är fullkomligt utmattat o. gripes av hundarna l. ställes; äv. allmännare: hetsjakt (se d. o. 1); jfr jakt-ridning. KKD 6: 33 (1707). De engelska parforsjakterna på räf. 2NF 11: 1310 (1909). BonnierKL 6: 31 (1925; allmännare). särsk. (numera bl. tillf.) bildl.; jfr hets-jakt 2. Wallenberg (SVS) 1: 274 (1771). Att efter höga ord uppå parforce-jagt tåga. Polyfem I. 42: 3 (1810). —
-LINA. (numera knappast br.) vid hunddressyr använd (till rosenkrans l. annat dressyrhalsband hörande) lina; jfr dresser-lina. Rabbén Miercke 7 (1831). Bergström HbJagtv. 132 (1872). —
-LÄSNING. (†) forcerad läsning (se d. o. d), forcerat studium. SvLittFT 1833, sp. 409. PedBl. 1877, s. 142. —
-RITT. [jfr t. parforceritt] (numera bl. tillf.) ritt i mycket hastigt tempo; särsk.: ritt vid parforsjakt; jfr jakt-ridning, -ritt. NDA 1861, nr 152, s. 2. —
Spoiler title
Spoiler content