FORNA fω3rna2, sbst.1, l. (i sht i fackspr.) FÖRNA fœ3rna2, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(forna 1681 osv. förna 1736 osv.)
Etymologi
[sv. dial. forna, förna, f.; jfr nor. forne, m., gammalt gräs från föregående sommar; jfr äv. i avljudsförh. härtill ty. dial. firn, fjolårsgammalt visset gräs; till FORN, adj.2 Vokalväxlingen i stammen beror på att ordet bildats med tvenne olika stamsuffix]
(dels bygdemålsfärgat, dels i fackspr.) på marken kvarvarande vissna rester av örter, i sht gräs, från föregående år; (sedan förra året kvarstående) grässtubb. Verelius 220 (1681). Förnan hindras af tramp at växa up, hvarigenom hon eljest kunde blifva förfriskad. Brauner Åker 139 (1752). Ofta märkes om våren mycken så kallad Forna, likt en fäll, öfver den Brådd som vuxit mycket tät om hösten. Fischerström 3: 191 (1783). I parker bortbrännes (i april) den s. k. förnan på gamla gräsvallar. HbTrädg. 8: 149 (1884). — jfr HÖST-FORNA.
