FORMULERA for1mule4ra, stundom -ɯl-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se avledn.).
Etymologi
[jfr d. formulere, t. formulieren, av fr. formuler, till formule (se FORMEL)]
giva (skriftlig l. muntlig) form åt (ett tankeinnehåll), i ord uttrycka (lärosats, åsikt o. d., äv. sina intryck l. erfarenheter o. d.); avfatta; stilisera; fixera. En illa formulerad fråga. Tholander Ordl. (c. 1860). De protestantiska teologerne .. egnade .. hela sin tankeskärpa åt sträfvandet att .. skarpt och distinkt formulera lärosatserna. IllSvH 3: 333 (1878). Man kan formulera problemet så: Hvilken makt har grammatiskt genus öfver sexuellt, när man skall välja mellan han och hon? EHTegnér i 3SAH 6: 233 (1891). Häradsrätten biföll åtalet, som var formuleradt alldeles i öfverensstämmelse med gällande lag. De Geer Minn. 1: 185 (1892). — jfr OMFORMULERA.
Avledn.: FORMULERING, r. l. f. äv. konkret(are). SvFinLagt. (1883). Tiden är i sanning alltför mättad med djup oro för att låta nöja sig med färdiga formuleringar. Quennerstedt Agnost. 33 (1888).
Ssgr: formulerings-konst. i sht klandrande, om förmåga att ”svänga sig” för att komma från ett löfte l. en utfästelse, att dölja sin värkliga avsikt o. d. En formuleringskonst, som förmår att dölja den verkliga avsikten, har upphöjts till statsmannadygd. Hedin 2Varn. 8 (1914).
-skicklighet. jfr -konst. Här finnas inga af de försåtliga omsvep och förbehåll, som så länge karaktäriserat den politiska formuleringsskickligheten här i landet. NDA 1914, nr 64, s. 2.
