publicerad: 1925
FORNTID fω3rn~ti2d, r. l. m.; best. -en; pl. (mindre br.) -er. Anm. Det hos Sylvius Mornay 369 (1674) anträffade fornotijder i uttr. i fornotijder torde vara en ren sammanskrivning; jfr uttr. i forno tider (se FORN, adj.1 2 a)
Etymologi
[av FORN, adj.1, o. TID]
jfr FÖRTID.
1) (numera föga br.) utan att beteckna ett långt tidsavstånd: gången tid, förutvarande tid; ofta svårt att skilja från 2; jfr FORN, adj.1 1. Har Ridderskapet och Adeln genom forntidens hvälfningar .. blifvit afklädt .., så äga de rätt fordra .. att deras .. ära dem ej afvundas. AdP 1789, s. 44. Långt från vännernas krets .. / Vill jag i Tauriens bygd i ett kloster begrafva min forntid. Stagnelius (SVS) 3: 89 (1817). Jag börjer allt på och inte vare så begifven efter dans, som i forntiden. Dahlgren Verml. 59 (1846); jfr 2. Ett inre föreningsband sammanbinder forntid och efterverld i gerningarnas frukter, som den förflutna tiden sådde och den efterföljande skördar. Svedelius i SAH 54: 131 (1878); jfr 2. Du som tynges ned af en ond forntids mörka minnen, och du, som tryckes af en oviss framtids bekymmer. Beskow Pred. 431 (1901).
2) betecknande ett långt tidsavstånd: för längesedan förgången tid; oftast om den äldre l. äldsta tiden av ett folks (mänsklighetens, en stads, ett språks, en släkts l. dyl.) utveckling l. tillvaro; särsk. mera bestämt, dels vanl. om tiden före medeltiden, dels mera sällan om tiden före ”nyare tiden” (företrädesvis i fråga om vissa språk), ävensom om den förhistoriska tiden; stundom pregnant, dels om antiken, dels om den nordiska forntiden; jfr FORN, adj.1 2. Forntidens folk. Under forntiden. I forntiden. Vår, vårt lands, Sverges forntid. Stadens forntid. Höra till forntiden. I en avlägsen forntid. Förlora sig i den grå(aste) forntiden. Den klassiska forntiden, antiken. Den nordiska forntiden. Forntidens svinfylkingar. Chapman PVetA 1770, s. 18. Forntiden ristade .. minnes-värda medborgerliga dygder uti Taflor af Koppar. Schönberg ÅmVetA 1771, s. 39. Slottet (i Örebro) .. är .. en härlig byggnad ifrån forntiden. Stiernstolpe Arndt 1: 105 (1807). Gamla inhyses-hjon ifrån språkets forntider. Törneros Bref 2: 6 (c. 1823). Hvad är Minnet för en tid som denna, / som ingen forntid, ingen framtid har. Tegnér (WB) 7: 47 (1834). O land, du tusen sjöars land, / .. Vår forntids land, vår framtids land. Runeberg 2: 6 (1847). Ett perspektiv in i dunkla forntider. EHTegnér i UVTF 12: 52 (1875). Minnen från släktens forntid. De Geer Minn. 2: 225 (1892). Uti de trakter af världen, där forntidens förhållanden ännu råda. OMontelius hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 40 (1901). — jfr UR-FORNTID.
Ssgr (till 2. Anm. Många mer l. mindre tillfälliga ssgr, ofta med stående o. tidigare motsvarigheter bland ssgrna med FORN, adj.1, ha utelämnats): FORNTIDS-AKTIG. Heidenstam End. 10 (1889). —
-ARBETE~020, äv. ~200.
2) forntida alster av mänsklig värksamhet. BEHildebrand i VittAH 21: 384 (1857). —
-HÄVD. (numera bl. tillf.) = FORN-HÄVD 1; i sht i pl. Svenska forntidshäfderna. HSH 7: 291 (c. 1750). Svedelius Statsk. 3: 224 (1869). —
-KUNSKAP~20 l. ~02. kunskap om forntiden; förr äv.: arkeologi, fornkunskap. Heinrich (1814). Att allvise jättens / forntidskunskap fresta. Brate Edda 32 (1913). —
-LÄMNING. lämning från forntiden; äv. (numera bl. tillf.) om fast l. lös fornlämning. Af alla dessa forntidslemningar intager .. Sämunds Edda .. det utmärktaste rummet. Afzelius SæmE Förord 1 (1818). Dessa forntidslemningar äro, genom Kongl. Förordn. d. 17 April 1828, fridlysta från all åverkan. Alm(Sthm) 1842, s. 40. Kindblad (1871). —
-MINNE. minne från länge sedan flydda tider (forntiden); äv. (numera bl. tillf.) om fasta l. lösa fornlämningar; jfr FORN-MINNE. Tegnér (WB) 1: 173 (c. 1805). Flydd ur min själ var hvarje forntids minne. Stagnelius (SVS) 2: 343 (1821). Höga forntidsminnen i hvalfven dväljas. Därs. 5: 12 (1825). (Vid Olympia i Grekland har) en mängd af märkliga forntidsminnen blifvit bragt i dagen. Svensén Jord. 307 (1886). —
-STUDIUM. studium av forntiden. ASScF 3: Minnestal 2: 18 (1849, 1852). —
Spoiler title
Spoiler content