FORNTIDA fω3rn~ti2da, adj. oböjl.
som varit (levat l. tilldragit sig) i l. stammar från l. som tillhör l. utmärker gångna tider, numera i sht forntiden; ngn gg närmande sig bet.: ålderdomlig; förr stundom: förutvarande, tidigare; företrädesvis ss. attribut. Forntida kungar, förhållanden, öden, minnen. En forntida tingsplats. Det forntida tillståndet i vårt land. Möller (1790). Upplifvom dem, de forntida exempel / Af ära, kraft och tro uti vår Nord! Geijer I. 3: 180 (1811). Af forntida vänner / Ej någon hon skådar. Stagnelius (SVS) 2: 277 (1821). Det forntida är i sig sjelft adligt. Tegnér (WB) 5: 637 (1826). Helgonskenet, som låg kring det forntida presterskapets panna, är försvunnet. Dens. 4: 30 (c. 1830). Huru forntida förefaller oss ej sjelfve Geijer! Verd. 1892, s. 16.
Ssgr (†): FORNTIDA-BILD. Öfver porten .. en vidunderlig / forntidabild af Guden lutade till fall. Tegnér (WB) 5: 158 (1822). —
