[av isl. fornyrðislag, av fornyrði, vad man fordom sade (av forn, motsv. FORN, adj.1, o. det bl. i ssgr anträffade yrði, avledn. av orð, motsv. ORD) o. lag (i ssgr äv.: versart), motsv. LAG, n.]
språkv. en i sht i de äldsta eddadikterna använd versart, som bl. a. utmärkes av tvåtaktiga, blandade, parvis allittererade verser, i allm. åtta i varje strof; förr äv. allmännare ss. sammanfattande benämning på eddadikternas versarter. SvLitTidn. 1819, sp. 72 (”88”).Dalin(1851). NF(1881). Brate SvSpr. 224(1898).
